Men hennes måleri var på något sätt både väldigt med sin tid och samtidigt väldigt före sin tid.

”Vägmärken” heter den fina utställning med Birgit Ståhl-Nybergs måleri som Galleri Bolin satt samman tillsammans med hennes söner Mikael Nyberg och Robert Nyberg.

Visst, den är inte på långa vägar lika storslagen som den stora retrospektiv som visades på Jamtli för sex år sedan.

Och givetvis är det så - för det mesta av det som visas hos Bolins fram till den 28 april är faktiskt till salu.

Men att detta då egentligen är en slags rester ur dödsboets/familjens samlingar hindrar inte att det som visas är en överraskande vital och angelägen konst.

Titelmålningen för utställningen säger egentligen det mesta.

Skylten med ”vänstersväng förbjuden”, den kaotiska trafiken där bilarna bokstavligen slåss om stadens utrymme, massor av avgaser och någon enstaka människa fast bland fordonen och så backspegeln med en tudelad bild av en flicka med FNL-märke och så det gråa huset på landet, med vatten och blå himmel kanske hemifrån Hammerdal.

Målningen är gammal men ständigt aktuell.

Och precis så är det med så många av hennes målningar.

Vi ser alla bankgubbarna på bänkarna, vi ser kultureliten frottera sig med en rökande Ulf Linde i förgrunden, vi ser hela NK-stressen och sedan alla målningarna med motiven från tunnelbane- och järnvägsstationer där människorna rusar på för att hinna någonstans, fort, fort, fort, köptemplet med alla rulltrappor där folk fraktas runt för att göra av med sina pengar som är döpt till ”Köp till spargrispris”, bänken med de snackande gubbarna, trafiken med alla bilarna.

Kontrasten är motiven från Håxås

Alla motiven är lika aktuella, för att ofta inte säga mer aktuella, i dag än när de målades.

Det var grymt att hon skulle dö då 1982.

1980-talets konstkritiker i sin postmoderna snobbism hade svårt för hennes samhällskritik, hennes humor och hennes måleri.

Men samtidigt förutspådde hon ju hela 1980-talets hysteri och yuppiesar redan innan någon annan förstått det hela.

Hos Galleri Bolin just nu rullar rulltrapporna, trängs bilarna, rusar människorna på ett sätt som hos nästan ingen annan svensk konstnär.

Här finns ett skönt sätt att skapa som har tydligt släktskap med den ryska futurismen från tidigt 1900-tal.

Men det är rytmen, tempot, de lekfulla perspektiven och förmågan att kontrastera människan i den moderna och ofta främmande miljön som gör allt så bra.

Hos Bolin kan man också se prov från hennes arbete med utsmyckningen av tunnelbanestationen i Akalla.

Birgit Ståhl-Nyberg var en av de första kvinnliga konstnärer som fick uppdrag att utsmycka en tunnelbanestation.

Invigningen var 1977.

Utställningen hos Galleri Bolin är överraskande bra – vilket egentligen är sorgligt för många av dessa lysande målningar borde givetvis ha sålts då när hon levde.

Men jag kan inte annat än vara glad över att återigen få uppleva detta så fängslande måleri.

Birgit Ståhl-Nyberg tillhör utan minsta tvekan landets mest underskattade målare.

Det trots hennes framgångar, hennes långa lärargärning och den uppmärksamhet hon ändå fick.

Och det trots att hon som få andra verkligen förmådde att fånga sin tid – hennes målningar från folklivet och stressen på tunnelbanans stationer var epokgörande då och är minst lika rätt än i dag.

I min värld finns det inte många svenska målande konstnärer jag skulle hålla högre.

De bästa målningarna man nu kan se hos Bolins tillhör faktiskt bland de bästa målningar som målats i det här landet någonsin!

För så bra var Birgit Ståhl-Nyberg när hon var som allra bäst - från 1960-talets mitt fram till hennes alltför tidiga död.