”Vi vill varken provocera eller hymla” Kärlek vid första ögonkastet när Emma och Evis blev ett par
Relaterat
Artikelbilder
Emma Emtehed och Evis Rindberg hade båda kommit ut som homosexuella inför vänner och familj innan de träffade varandra. ”Det kändes inte som ett alternativ att inte kunna vara öppen med vem jag är. Det vore hemskt att inte få visa vem man är förälskad i och vill dela sitt liv med”, tycker Evis.Fotograf: Ulrika Håård
När Evis friade till Emma i september 2008 fick hon ett ”JA!” till svar. Nästa sommar gifter de sig.Fotograf: Anna-Karin Landin
– Den reaktion vi fick från släkten var att vi inte får gifta oss samma dag som Victoria och Daniel, säger Emma Emtehed och skrattar.
Vi träffar Emma, 22, och hennes sambo Evis Rindberg, 28, för ett samtal vid köksbordet i deras lilla tvåa i Brunflo. Vi pratar om hur det är att som två tjejer öppet leva tillsammans som ett par.
– Jag tycker att Östersund är bra för den som kan vara öppen. Visst, folk kanske vänder sig om och koll-ar om vi håller handen på stan, men det spelar ju ingen roll. Vi vill varken hyckla med vilka vi är eller provocera för sakens skull, säger Evis, som tror att det kan vara värre för dem som inte vill eller vågar komma ut.
Varken Emma eller Evis har någonsin sett det som ett alternativ att inte komma ut som homosexuella, även om det inte var självklart när eller hur det skulle ske. Emma var tillsammans med en kille under tre år, men när det tog slut så insåg hon efter ett tag att det var tjejer hon var intresserad av. Hon är glad att både familjen, vännerna och även ex-pojkvännen tog beskedet på ett bra sätt. Evis var 26 år innan det blev läge att berätta för familjen.
– Mamma hade nog anat redan innan, och hon sa att ”jag älskar dig som du är”. Vi grät båda två då. Hade jag vetat hur det skulle bli så hade jag säkert berättat ännu tidigare, säger Evis.
Emma och Evis träffades indirekt via gaynätverket QX, där de båda hade kontakt med andra inom HBT-världen via internet.
– Jag hade sett Evis på nätet, men tyckte inte att hon var min typ. Sen råkade jag se henne på stan och hon var jättesnygg! Jag skyndade mig att mejla henne, och på den vägen är det, berättar Emma.
Och att det sa ”klick” mellan de två tjejerna är det ingen tvekan om. Efter några veckors intensivt dejtande flyttade de ihop i Evis tvåa i Brunflo, och 13 september förra året friade Evis – och fick ett ”JA!” av Emma.
Nästa sommar blir det lantligt bröllop utanför sommarstället i Brattåsen, tillsammans med närmaste släkten och vännerna.
En typisk fråga som ett lesbiskt par kan få, är om vem det är som är ”killen” i förhållandet.
– Då brukar jag bara säga att ”ja, jag har då inte sett till någon penis här”, säger Evis, och berättar att hon och Emma brukar hjälpas åt med hushållsarbete och annat som behöver göras.
De är helt överens om att de vill ha barn tillsammans, men det får bli efter bröllopet. De har redan börjat kolla hur det fungerar att få hjälp med anonym spermadonation via landstinget.
– Det pratas mycket om behovet av manliga förebilder, och det är klart att de behövs. Men det kan ju lika gärna handla om andra manliga förebilder än en biologisk pappa, tycker Evis.
Vad är er inställning till Pridefestivaler?
– Det positiva är att det man pratar om, det finns. Och det är väldigt viktigt, för det är hemskt att människor ska behöva känna att de inte kan visa vilka de blir förälskade i bara för att det är någon av samma kön. Den negativa sidan kan vara att det ibland känns som att man ”gör” sig själv till en minoritet, att man säger ”hej, jag är homosexuell”. En heterosexuell person behöver ju inte komma ut, men det får vi göra flera gånger i veckan, säger Evis.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 23 jul 2009 10:35 MammaMu (Ej registrerad)
Jag förstår inte det här med att "komma ut" ... Varför måste man tala om hela tiden att man inte är heterosexuell? Vem är intresserad av ens sexuella läggning annat än en själv och den partner man väljer?
När jag på 70-talet gick i högstadiet hade jag en bästa kompis, en kille som var homo och jag vet än idag inte om han var medveten om det då, men alla förstod ju att han var det. Ingen gjorde nåt väsen av det - han vara var!
Det kan väl inte vara så svårt eller? Den sexuella läggning man har är väl ändå privat?
Skrivet 23 jul 2009 12:00 5- barnspappa (Ej registrerad)
De här tjejerna kommer att bli bra föräldrar.
Det är jag övertygad om.
Kärleken till varandra gör dom starka.
Barn behöver vuxna förebilder som är närvarande.
LYCKA TILL TJEJER!
5-barnspappa
Skrivet 23 jul 2009 13:36 älska alla (Ej registrerad)
vilket fint repotage! grattis o lycka till emma o evis! men mammamu, är det inte så att det är vi hetero som har satt etikett på de som inte är lika som oss, har sen barnsben fått höra att den o den är homo, men ingen har nånsin sagt nåt om en hetero, så jag tror nog inte det är "dom" som har fått till det här snacket, det är vi!
Skrivet 23 jul 2009 13:42 Vill veta (Ej registrerad)
5-barnspappa - kan du bedöma hur de här tjejerna blir som föräldrar genom att läsa en tidningsartikel om dem, innan de ens börjat planera för barn? Vad får dig att tro att de här tjejerna kommer att bli mer närvarande som föräldrar och starka i sin kärlek andra? Detta att de dras till någon av samma kön, ger det dem sådana egenskaper i högre grad än vad som finns hos dem som inte dras till människor av samma kön? Bara undrar vilken fakta du grundar dina uttalanden på.
Skrivet 23 jul 2009 13:52 VonSnel (Ej registrerad)
Kompisen:
Såg du vilken snygg brud som gick förbi?
Farmor:
Har du träffat någon trevlig flicka än då?
etc. etc.
När man blir bombarderad med frågor som dessa i stort sätt varje dag börjar man bli lite less.. Varför tiga och låtsas som ingenting? Då är nog komma ut alternativet för dig!
Vet folk att du som kille inte lägger märke till förbipasserande tjejers byst så ber de inte om din åsikt. Slipper du spela rollen som 'inte dig själv' och istället bara vara dig själv känns det inte så mulet varje dag.
Sexualitet är privat, visst, men det är också en otroligt stor del av det vardagliga sociala ritualerna, nåt som är så otroligt allmänt och självklart.
Det skulle väl vara underbart om alla människor var precis likadana, hade samma kläder-frisyr-etc. så man slapp lära känna nya människor... men folk är olika, så kommer det nog fortsätta vara framöver också.
-VonSnel
Skrivet 23 jul 2009 14:31 J Jönsson (Ej registrerad)
Mammamu.
Du verkar inte tänkt så värst långt innan du skrev va?
Komma ut innebär inte att skrika ut till alla man möter att man är homo eller bi.
Komma ut innebär att stå för den man är, våga erkänna sin seuxuella läggning och inte låtsas vara hetro.
Exempel här nedan.
1) "vad gjorde du i helgen då?" svarar man jag och en kompis kollade film och käkade pizza hela helgen, eller törs man svara att jag och min pv låg framför TVn hela helgen??
2) "Är du gift/sambo eller singel?" Svarar man sambo eller gift kommer frågan vad heter hon då? En som inte vågat komma ut har att välja på att låtsas inte höra frågan eller ljuga ihop nåt. En som törs komma ut svarar nog "nej, det är inte en hon, min sambo heter *** "
3) På min arbetsplats har vi en anhöriglista som måste fyllas i utifall det händer en olycka på jobbet så ska jobbet kunna kontakta anhöriga. En som inte törs komma ut, vad ska man skriva på den listan då? Mamma eller pappa kanske eller till något syskon.
Skrivet 23 jul 2009 19:15 MammaMu (Ej registrerad)
J Jönsson: jag tänker jämt! Det är därför jag har den åsikt jag har! Jag tycker att "komma ut" är ett otroligt löjligt uttryck. Vem har sagt att jag tror att man skriker ut sin sexuella läggning när man "kommer ut"?
Men det är känsligt det här va? Ajjabajja, inte kritisera folk som inte är heterosexuella... Dina exempel är må hända tagna ur verkligheten, men jag tycker ändå att folk idag är så upplysta om det här med icke-heterosexualitet att ingen kan väl bli förvånad över såna här saker. Problemet må ju sitta hos en själv om man inte vågar stå för den man är.
Skrivet 23 jul 2009 21:02 Evis och Emma (Ej registrerad)
Vi presenterar oss aldrig som homosexuella, det blir automatiskt en del av vardagen. De flesta dagar får vi direkt och indirekt frågan. Till exempel som följdfråga på har du sambo?...vad heter han? Trots att vi är stolta över oss själva och öppna med vår läggning väljer vi fortfarande, i dagens Sverige, att inte alltid "komma ut", dock oftast när vi är på våra arbeten. Värt att poängtera är att detta sker pga dem vi möter då vi båda jobbar inom offentlig sektor. I dessa fall är det vi som väljer att sätta oss i facket minoritet, dock uppfattar vi Östersund som en trygg och vänlig stad att leva i som homosexuell.
Vi blir glada åt alla fina komentarer och det är roligt att det väcker en viktig debatt! Och för att klargöra: Ja, vi tänker skaffa barn inom en ganska snar framtid och vi vet själva att vi kommer bli bra föräldrar.
Skrivet 23 jul 2009 21:16 älska alla (Ej registrerad)
mammamu,jag tycker du e ganska blåögd! hör du aldrig glåporden, läser du inte tidningar, ser du inte på tv? det är nog inte så lätt som du tror att vara "annorlunda" i vårat land!
Skrivet 23 jul 2009 22:56 Dansken (Ej registrerad)
En aspekt på varför detta med "varför ska de (homo-/bisexuella) alltid göra sån't väsen av sig?" är ju att många av oss heteron höjer på ögonbrynen när vi hör homosexuella tala om sina förhållanden eller sin sexualitet på samma självklara sätt som vi gör det. Ex: En kille säger "...gå på restaurang med min tjej" eller "...gå på restaurang med min kille". Vilket reagerar man lättare på? De båda killarna gör exakt samma uttalande, men det ena tillmäts ofta mycket mer status av ett "statement", och anses av vissa t o m som provocerande, "de ska då alltid tjata om sin läggning".
Och så länge mammamu, du eller jag och flera andra höjer på ögonbrynen, så behövs Pride och såna här artiklar.
Skrivet 23 jul 2009 23:33 Bananen (Ej registrerad)
Jag tror nog att mammamu har ett gott hjärta och inte vill någon illa. Men det här stycket var ju ganska talande för hur vi dömer och bedömer varandra i vardagen:
"När jag på 70-talet gick i högstadiet hade jag en bästa kompis, en kille som var homo och jag vet än idag inte om han var medveten om det då, men alla förstod ju att han var det. Ingen gjorde nåt väsen av det - han vara var!"
Jag har också stött på människor, och även haft vänner som jag var tvärsäker på var bögar. Ibland hade jag rätt, ofta hade jag fel.
Tänkte bara att det är bra att vara medveten om att allt kanske inte är som vi inbillar oss.
I övrigt så håller jag med "Dansken" i allt han skriver.
Skrivet 24 jul 2009 09:34 MammaMu (Ej registrerad)
Alltså... jag höjer inga ögonbryn! Jag tycker att man har det här med icke-heterosexualiteten runt omkring sig hela tiden numera att det är hur naturligt som helst. Däremot tycker jag att det börjar kännas överarbetat med uppmärksamheten kring det här, det är min faktiska åsikt.
Och min kompis från högstadiet ÄR bög... Dessutom dömer jag ingen för sin sexuella läggning. Sånt är privat och jag anser att man ska ta folk som dom är, annars har man problem med sig själv.
Skrivet 24 jul 2009 09:44 MammaMu (Ej registrerad)
Synd att det inte funkar att citera, men till Älska alla:
Annorlunda kan man vara på många sätt och egentligen är vi alla annorlunda eftersom ingen är lik den andra. Därför finns det många som känner sig annorlunda, även om man är heterosexuell. Att älska alla är däremot omöjligt!! Men det har varken med sexualitet eller annat "annorlunda" att göra...
Skrivet 24 jul 2009 10:15 Vill veta (Ej registrerad)
Hur vet man så säkert att man är/kommer att bli en "bra" förälder? Vissa anser att det är bra föräldraskap att gå på föräldramöten och att hetsa ihop olika aktiviteter för att samla ihop pengar till klasskassan åt "våra barn". För mig är "bra" något helt annat.
Själv har jag barn i tonåren med fina egenskaper som t.ex. glädje, harmoni, empati, omtänksamhet och en stark känsla för vad som är rätt och fel. Något måste jag ha gjort rätt. Dock - att ifrågasätta sig själv är bra och en gnutta ödmjukhet inför detta fantastiska som ett föräldraskap innebär, skadar inte.
Min fråga till 5-barnspappa var hur man utifrån en tidningsartikel kan bedöma om någon blir bra förälder. Det var INTE en misstroendeförklaring till de här tjejernas framtida föräldraskap. Dock blir jag fundersam när någon tvärsäkert slår fast att de blir bra föräldrar redan innan de fått barn eftersom jag sett exempel på kloka människor med sunda värderingar som inte alls lyckats speciellt väl.
Skrivet 24 jul 2009 11:24 J Jönsson (Ej registrerad)
mammamu.
Det var inte kritik mot dig som person, det var mer en reflektion att du inte tar hänsyn till omvärlden.
Det är superbra att du själv är så fördomsfri och kan se alla olikheter i din omgivning. Tyvärr är inte alla som du. Vissa föräldrar förskjuter sina barn när de får reda på att deras son eller dotter är homo. En del kompisar försvinner och andra stannar kvar. I unga år betyder vänner mycket, och att bli sedd som annorlunda är mycket skrämmande.
Hur ska man kunna stötta alla dessa människor så de ska kunna känna sig trygga i vilka de är när inte deras föräldrar och vänner kan det? Ja att säga att allt är så normalt så och sen inte låtsas om det gör inte att den personen känner sig mer trygg. Hur hjhälper man dessa individer att inte känna sig hotade av tredje man, dvs knäppgökar som nynazister mm. Visst har vi lagar, men gemene man, vad gör han eller hon för att göra världen tryggare?
Anser därför att Pride och exempel som dessa tjejer behövs en lång tit framåt.
Skrivet 24 jul 2009 11:30 Tänk annorlunda
Jag tror inte att det, som du säger, hela tiden är någon som skriker ut sin sexualitet. Det är bara DU som lägger extra mycket märke till om det är någon som inte "passar in i den vanliga ramen"! Man kan ju undra varför?
I det här fallet verkar du reagera på att någon har skaffat en pojk-eller flickvän. Om det är en heterosexuell som gjort det tänker du knappt på det eftersom det är "normalt". Om det däremot är en homosexuell som gjort det, så tycker du att den personen skriker ut sin sexualitet. Var är skillnaden?
Om en arbetskamrat till dig sitter på fikarasten och berättar om vad hon och hennes pojkvän gjorde i helgen, är inte det att skrika ut sin sexualitet också? Hon säger ju rakt ut: JAG ÄR STRAIGHT. Det är bra så att du är så totalt inne i heterovärlden att du inte ens tänker på det. I vårt samhälle får man tydligen "skrika ut sin sexuallitet" så mycket man vill, så länge det är "rätt sexualitet". Så resonerar inte bara Mammamu, utan tyvärr allt för många andra.
Skrivet 24 jul 2009 12:26 Evis och Emma (Ej registrerad)
Vi tror inte vi kommer bli bättre föräldrar, däremot lika bra. Tror man inte på sig själv, att man inte behärskar att ansvara för en annan människa anser vi att man inte bör skaffa barn. Det vi däremot vet är att vi har styrkan att klara av saker som gått emot oss. Har under vår uppväxt gått igenom saker som ingen annan gjort. Vi vill absolut inte placera oss i något sorts fack för "tycka-synd-om" men vi har mycket kött på benen gällande att klara av saker som handikapp, sjukdom, tidigt dödfall, psykiskt påfrestande situationer gällande såväl oss själva som närståeende. Trots det har våra föräldrar uppfostrat oss till säkra, utåtriktade människor. Vilket förhoppningsvis kommer avspeglas på våra barn.
Men att få "bra" och "fina" barn har inte bara med uppfostran att göra, även gener.
Däremot har stor del av hur ett barn blir med dess uppfostran att göra och det är det vi i framtiden kommer kunna påverka.
Vi kommer däremot aldrig få ett oönskat eller ett oplanerat barn.
Skrivet 25 jul 2009 10:06 Vill veta (Ej registrerad)
Inget av det ni skrev är unikt för er. Alla har vi haft våra svårigheter i livet och visst påverkar det hur man blir som förälder. Visst är det bra att känna tillförlit till den egna förmågan men ingen kan förutsäga hur ens föräldraskap blir eller veta så tvärsäkert att det blir en dans på rosor. Efter x antal månader med kolik eller oro för feberkramper eller att barnet inte utvecklas "normalt" så tror jag att de flesta föräldrar känner sig ganska spaka. När barnet blir mobbat/mobbar eller kommer hem på fyllan första gången så tror jag också att de flesta föräldrar funderar över vad som gått fel. Problemet kan ju inte alltid bara ligga hos andra, eller hur?
Det är sunt att ifrågasätta sig själv i alla avseenden - det är utvecklande och bra för ödmjukhet och lyhördhet. Är man tvärsäkert uppfylld av sin egen förträfflighet i alla sammanhang tycker jag inte att man ska skaffa barn, oavsett sexuell läggning.