”Jag var rädd att förlora kontakten med min familj”
– Jag visste varken hur jag skulle säga det, eller hur de skulle reagera, berättar Jacques Törnroos.
Relaterat
Artikelbilder
– Lika lite som ett barn har valt sina föräldrar så har det valt sin sexuella läggning. Och föräldrarna äger inte sina barns liv, säger Cherish Gustafsson, här tillsammans med sonen Jaques Törnroos.Fotograf: Anna-Karin Landin
Vi har träffat två killar från Jämtland som har kommit ut som homosexuella, inte bara för vännerna utan även för sina föräldrar. Hur har deras föräldra- och barnrelationer påverkats, och vad betyder föräldrarnas stöd för en ung person som vill våga vara sig själv?
Jacques Törnroos var 17 år gammal när han berättade för sin mamma Cherish Gustafsson att han skulle flytta in i en lägenhet tillsammans med en killkompis. ”Jaha, är det en kompis eller en ny kärlek?” frågade Cherish direkt.
– Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa att det bara var en kompis. Det var ju min pojkvän jag skulle flytta ihop med, men jag visste inte hur jag skulle våga säga det just då, berättar Jacques tre år senare.
Cherish och hennes man, Jacques styvpappa, hade länge anat att Jacques inte var som alla andra.
– För oss har det aldrig varit ett problem. Vi visste att han var gay, men tänkte att han måste få bestämma själv när han ville berätta. När han gjorde det så var det framförallt en lättnad. ”Vad skönt, nu kan han få vara trygg i sig själv, nu vet han varför han känt sig annorlunda”, säger Cherish.
Den första, och som hon själv säger – irrationella – känslan, var besvikelse. Hon skulle ju inte bli farmor, på traditionellt sätt. Sen insåg hon att det inte spelar någon roll.
– Det viktigaste är att våra barn får vara lyckliga, och kan leva öppet med vem de vill. Jacques är ju precis samma person som tidigare. Vilken sexuell läggning han har är helt oviktigt i sammanhanget, säger Cherish med eftertryck. Hennes enda rädsla är att omvärlden inte ska acceptera sonen för den han är.
Och för Jacques betyder mammans och styvpappans inställning att familjen fortfarande är samma trygga plats i tillvaron som innan.
– Vet man att man är annorlunda, så måste man till slut våga chansa och berätta. Annars sitter man bara där som inspärrad, säger han.
Men för en del föräldrar kan det kännas svårare att vara öppen med att deras barn inte är som ”alla andra”. Hur ska jobbarkompisarna reagera, släktingar, bekanta?
Marcus, 16, bor fortfarande hemma tillsammans med sina föräldrar på en mindre ort i länet. Redan som 10-åring upptäckte han att han blev förälskad i killar.
– För mig kändes det bara naturligt, men jag berättade aldrig för någon, säger Marcus.
För snart ett år sen bestämde han sig för att berätta för några kompisar. Redan innan hade han kommit ut som homosexuell på gaynätverket QX och på Facebook. Reaktionerna var överlag positiva, även om Marcus beskriver klimatet på sin skola som hårt mot dem som inte är som alla andra. En dag i skolan skickade han ett sms till sin mamma. ”Jag är bög”.
– Det kändes lättast att skicka ett sms, det var snabbt och definitivt och ingen ögonkontakt, säger Marcus. Han kan inte riktigt förklara vad det var han var rädd för. Men nervös var han.
Samma kväll vid middagen pratade Marcus med båda föräldrarna. Det gick mycket bättre än han hade förväntat sig.
– Man kan ju inte ändra på en person, det är ju som det är, säger Marcus pappa.
– Jag vill få vara mig själv, utan att gömma mig som tidigare. Om några år kommer nog alla att veta, det känns skönt, säger Marcus.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 24 jul 2009 07:41 5- barnspappa (Ej registrerad)
Starkt killar, att våga berätta för omgivningen!
Det finns så många fördomar runt bögar och flator.
Men ingen väljer ju att bli homo.
Det är ju enbart slumpen som avgör.
Ni ska veta att ni duger precis som ni är!
Lycka till i ert forsatta liv!
5- barnspappa
Skrivet 24 jul 2009 10:23 Erika Bengtsson (Ej registrerad)
Bra gjort! Man ska göra det som känns bra.
//Erika!
Skrivet 31 jul 2009 01:50 Johan (Ej registrerad)
Starkt!! tragiskt med alla fördomar! stå på er världen kommer ändras!