Att avgöra när namn ska publiceras på någon som misstänks för lagbrott eller som har snubblat på livets stig är bland det svåraste i journalistiken.

Det finns inget tydligt regelverk och bedömningarna är konjunkturella. 

I den allmänna debatten hör man ofta att pressen förråas och uppträder alltmer hänsynslöst mot enskilda.

Det stämmer inte alls.

På femtiotalet var det regel att publicera namn på alla som dömdes till en månads straffarbete, vilket var det vanliga straffet för rattfylleri.

En man i vår trappuppgång dömdes och fick namnet i tidningen.

Rätt åt honom, kan man ju tycka. Men för hans familj var det inte kul att läsa om fyllkörningen.

Tidningarna har sedan sjuttiotalet blivit alltmer restriktiva till namnpubliceringar. 

Förr hängdes småbovar ut, i dag kan den som döms till livstid slippa att få namnet publicerat.

Däremot har tidningarna blivit hårdare i bedömningen av vilka som ingår i det vidsträckta begreppet offentliga personer.

För att bli namngiven behöver man inte misstänkas för brott; det kan vara moralfrågor som avgör. 

En journalistkollega träffade på ett möte en man som tyckte att rattfyllon skulle hängas ut.

Några år senare greps mannen för rattfylla och kom ängsligt upp på redaktionen.

”Namnet kommer väl inte i tidningen?”

”Nej, men för några år sen tyckte du ju att rattfyllon skulle namnges”, svarade kollegan.

Det är en svår avvägning mellan personlig integritet och skyldigheten att informera.

Visst kan man tycka synd om den enskilda skröpliga människan som blir uthängd, men allmänheten har rätt att få veta.

Men det krävs verkligen ett allmänintresse för att integriteten ska kränkas; det är inget som får göras på rutin.

Vid en internationell jämförelse har Sverige en tuff praxis vid namnpublicering.

Norge och Danmark har en annan tradition och namnger ofta redan när polisen har misstankar mot någon. 

En kamrat som praktiserade på en redaktion i Afrika berättade att man regelmässigt rapporterade om självmord och tillvägagångssätt, gärna med en bild av den döda.

Det är riktigt att ha en restriktiv linje vid namn- publiceringar.

Men, som sagt, ibland ligger det i det journalistiska uppdraget att låta informationsansvaret väga tyngst.

Ett nytt fenomen är artikelkommentarer via internet. 

Jag tycker att redaktionerna kan ställa krav på att vissa debattörer sätter ut sitt namn, exempelvis då man angriper en namngiven person.

Ibland kan anonymitet vara helt nödvändig. Men alltför ofta blir den bara en täckmantel för den som inte vågar stå för sin åsikt.