Cathrin Larsson och Johan Zetterlund har precis kommit hem från sjukhuset. Vincent sover ute i vagnen och i lägenheten lyser ­solen starkt in genom fönstret.

Efter cellgiftsbehandlingen i Umeå har de fått åka till sjukhuset i Östersund eftersom Vincents värden blivit dåliga. Sex dagar på sjukhuset och i kylen har mjölken blivit gammal, igen.

– Vi är lite mättade efter det här halvåret på sjukhus, vi längtar till att göra sådant som andra människor gör. Vi är isolerade eftersom Vincent är så infektionskänslig och det begränsar både oss och honom. Men vi får ta igen allt sådant sedan, säger Cathrin.

– Vi försöker vara så mycket familj som möjligt, men visst är det stressande att veta att om två minuter måste vi kanske åka till sjukhuset igen, säger Johan.

Det dröjer lite längre än så, ungefär en timma senare spyr Vincent upp sonden. Johan och Cathrin städar upp och Vincent får nya kläder. Sedan sätter de sig i bilen igen. På väg mot sjukhuset. Ännu en gång.

Vincent var sju och en halv månad gammal när Cathrin och Johan upptäckte en knöl på hans hals och en i armhålan.

– Jag skulle lyfta upp honom och då kände jag knölen, säger Cathrin.

Det var i början av april. På sjukhuset ­visade det sig att levern var kraftigt förstorad. Dagen efter fick de veta att det rörde sig om tumörer och sedan följde ambulansflyg till Umeå.

– Det är värsta dagen i mitt liv men direkt kände vi att nu börjar vi kämpa, säger ­Johan.

Vincent har Neuroblastom, nervvävnadscancer, som hade hunnit angripa benmärgen, levern, kärlen till levern och bröstkorgen vid axeln när sjukdomen upptäcktes.

– Folk säger att vi är starka men om de hade varit i samma situation hade de gjort samma sak, säger Cathrin.

En dryg vecka senare satte sig familjen i bilen för att åka till Norrlands universitets- sjukhus i Umeå. På en specialistavdelning där barn från Jämtland behandlas tillsammans med barn från Norrland, får Vincent cellgift för åttonde gången.

Han har nyss vaknat och ligger och myser med pappa i sängen. Sjuksköterskan Susanne Andersson kopplar mat till sonden.

Vincent är sugen på att gå ut ur salen. ­Johan öppnar dörren och Vincent försvinner snabbt ut i korridoren. Johan springer efter med Vincents droppställning.

Vid niotiden kommer Cathrin. Hon har sovit på patienthotellet i natt. Hon och Johan turas om att sova tillsammans med Vincent.

– Vi har blivit bättre på att dela allt. Från början satt vi här båda två hela tiden tills ögonen gick i kors. Nu vilar vi när vi kan, säger Cathrin.

Vincent har haft en jobbig natt, han har fått svamp i rumpan av cellgiftet och har mycket ont. Han fick morfin i går kväll så han somnar tidigt på förmiddagen.

Städerskan kommer in just när Vincent somnat och Johan börjar plocka bland ­godispapper och gamla tidningar. Sedan slår han sig ner bredvid Cathrin och tar hennes hand. I dag firar Johan och Cathrin sin tvåårsdag.

– Vilket sätt att fira tvåårsdagen på, säger Johan och båda skrattar.

De lägger sig i patientsängarna som är ihopdragna till en dubbelsäng. Med sig har de varsin bärbar dator. Cathrin som har bloggat i fyra år börjar ladda in några bilder.

– Bloggen är ett sätt att berätta för omgivning och vänner och så är den ett sätt att klaga av sig, säger hon.

Vincent har dessutom en bilddagbok där man kan följa honom, både på sjukhuset och hemma. En dokumentation som är viktig för Cathrin och Johan.

– Han ska få veta vad han har varit med om, säger hon.

Dagen fylls av sköterskor som går in och ut genom dörren, läkarrond, lunchen som handlas och äts. Vincent drar ut alla böckerna i bokhyllan i lekrummet, får cellgift och till slut har dagen blivit kväll.

En vecka åt gången stannar familjen i Umeå. Sedan är det två veckor hemma men där spenderas en stor del av tiden på sjukhus.

– Jag är psykiskt trött och fysiskt uttråkad, säger Johan.

– Ger upp gör man aldrig men less är man ofta, säger Cathrin.

Oron finns alltid där men Vincent gör det lättare.

– Han mår så bra och är oftast en solstråle så jag är inte särskilt orolig. Hälften av ens egen energi kommer från att han är så glad, säger Cathrin.

Under Vincents behandling dör ett barn på avdelningen.

– Det är den bittra verkligheten här men jag kan inte sätta mig in i deras situation för hur hanterar man att sitt barn dör, ­säger Johan.

Om framtiden säger de att just nu finns bara här och nu.

– Läkarna säger till oss att tumörerna krymper, en hel del är kvar och de försvinner inte lika fort som de önskar men det går åt rätt håll, säger Johan.

– Vi fortsätter tills värdena är bra igen, tills cancern är borta, säger Cathrin.

– Han är oftast en solstråle.

Hälften av ens egen energi kommer från att han är så glad.