Att ungdomsarbetslösheten är en av de stora valfrågorna märks. Debattörer och politiker lanserar sina svar på hur unga ska få jobb. Ibland är de ganska långt borta från de orsaker och sammanhang som forskarna pekar på.

Lösningen ligger inte i sänkta arbetsgivaravgifter eller stora ungdomsprojekt. Lösningen ligger i skolan, säger forskaren Anders Forslund i ett längre reportage i Östersunds–Posten i dag.

Han jobbar vid institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, och säger så här om ungdomsarbetslösheten:

– Det hände två saker på 90-talet som är mycket oroande.

Det första var att de två-åriga yrkesutbildningarna på gymnasiet gjordes om till treåriga med mer teori. Meningen var att alla skulle få behörighet att söka sig vidare till högskolan.

– Men vi har sett att det inte ger några effekter. Sannolikheten att gå vidare är inte större nu än förr när man kunde komplettera sina betyg via Komvux.

Det andra var att betygssystemet förändrades så att det numera går att gå ut skolan med icke godkänt. De flesta arbetsgivare kräver godkända gymnasiebetyg.

– Skoltrötta pojkar som är mycket trötta på matte kan förmodligen hantera ett jobb, men nu får de en stämpel i pannan på att de inte har godkänt i matte. En stämpel i pannan är sannolikt värre än bristfälliga mattekunskaper. Bägge de här reformerna drabbade barn från studieovana miljöer och det är de som har hamnat i långtidsarbetslöshet, säger Anders Forlsund.

Reportaget i Östersunds–Posten visar också vad arbetslösa ungdomar i Strömsund gör för att hitta jobb.

Här på op.se publicerar vi berättelserna som kom in när vi bad att få ett svar.

Jag fick jobb direkt efter min student, som var 2006, och fick behålla det jobbet ett år. Efter det har jag varit arbetslös och fått pengar från Arbetsförmedlingen/Försäkringskassan. 2009 blev jag så less att jag sökte in på högskolan och kom in, nu har jag gått en termin och får pengar från CSN. Men det är trist att man ska måsta gå en utbildning på 3,5 år och få massvis med skulder för att man ska kunna få ett jobb.

Jag är 23 år och bor fortfarande hemma för jag har inte råd med en egen lägenhet.

Det är fruktansvärt, det borde inte vara så pass att en ung människa måste vara arbetslös när man är 21-22 år. Jag hade ingenting att göra alls när jag var arbetslös.

Lärarstudent

Jag har sedan gymnasiet inte jobbat mycket, jag tog studenten och har sedan dess endast haft ett kort vikariat på Ängsmogårdens skola. Efter att ha ruttnat ihop ordentligt drog jag till Sundsvall, inte för att jag vill bo här utan för att jag är så fruktansvärt less på att inte lyckas hitta någonting att göra.

tramp

När jag nyss hade gått ut gymnasiet -94 och inte hade någon arbetslivserfarenhet satt sossarna vid makten. Då sa politikerna att "ungdomar vill vara fria och vill inte ha något fast jobb". Vad jag fick då, var att ta en praktik på en sportaffär. Jag gjorde exakt samma jobb som dom andra fastanställda. Men tjänade bara 680 kr i månaden. Detta ledde till att jag fick gå och söka socialbidrag för att kunna betala mina räkningar. Jag kände mig utnyttjad och skamfull. Vilket jag inte borde ha gjort.

Jag kommer att rösta på moderaterna som vill skapa riktiga jobb! Det har alla rätt till oavsett ålder!

Xpose

Jag flyttade till Östersund sensommaren 2009 efter ha tagit studenten i Uppsala och sommarjobbat i hembyn.

Jag gjorde allt rätt från början, dagen efter sommarjobbet slutade så gick jag till arbetsförmedlingen.

Snacka om att bli vuxen över en dag, jag hade inte varit medlem i alfakassan tillräckligt länge för att få ersättning och plötsligt blev jag besatt av att få ett jobb.

Jag sökte alla möjliga jobb, allt från säljare, personlig assistent och butiksbiträden, men i de flesta fall var konkurrensen för hög och jag fick många "nej tack" och ännu fler uteblivna svar.

Efter ett tag fick jag svar på en intresseanmälan hos kökspoolen i Krokom och började jobba några dagar nu och då i storkök på serviceboenden, skolor och förskolor.

I och med detta så började allt lossna, jag kom på arbetsintervju som säljare och fick faktiskt det jobbet.

Dock passade det mig inte att vara säljare och enbart leva på provision, så jag sa upp mig och fortsatte till och från i kökspoolen.

Innan jag fick det första säljjobbet hade jag varit på intervju som säljare på ett annat företag, som också erbjöd mig jobb. Jag var tvungen att tacka nej eftersom jag precis börjat på det första.

Så en dag, ringde det från bolaget jag tackade nej till, de hade sparat min CV och erbjöd mig ett annat jobb på bolaget. Jag tackade ja och har nu jobbat där i ett halvår, är fast anställd med fast lön..

Det lönar sig att söka det mesta och lägga ut trådar, har de din CV så kanske mobilen ringer en dag

Miss 9 to 5

Jag har inte haft ett heltidsarbete på 1,5 år.

Har hittat timanställningar lite överallt under tiden.

Min räddning för att inte bli helt deprimerad har varit facket!

Dom har verkligen försökt hjälpa till, och tack vare dom så har jag fått gå många fackliga utbildningar som har gett mig energin att engagera mig både fackligt och politiskt.

Det många inte verkar tänka på under dessa jobba kristider är att facket är som en arbetsförmedling dom också.

Det är ju dom som åker runt på arbetsplatser över hela Jämtland/Härjedalen.

Det är också dom som ser till att du inte tar arbeten där en kebab är månadslönen.

Det är dom som ser till att just du har det bra på din arbetsplats!

Glad byggare

På ett sätt är jag glad och tacksam för att jag läste vidare. Men jag fyller 26 år och har ännu inte haft en fast anställning.

Jag kommer från Strömsund. Efter gymnasiet 2003 ordnade jag praktikplats själv. Kraftcentrum som var ett projekt för arbetslösa peppade mig att söka in på universitetet.

Nu är det två år sedan jag tog examen som beteendevetare och jag har haft sommarjobb och uppdrag. Arbetsförmedlingen har aldrig någonsin gett mig någon bra hjälp. Jag har inte rätt till a-kassa eftersom jag har jobbat i 5,5 månader och inte sex. Nu måste jag välja mellan att vara utan ersättning och få en jobbcoach eller att få en praktikplats med ersättning. Jag väljer coachen. Jag tror inte att praktikplatser är givande i längden.

Jag trivs verkligen inte på arbetsförmedlingen. Lokalerna får mig att känna mig jätteledsen varje gång jag går därifrån. Då var det mer mysigt på Kraftcentrum. Man blev mer sedd. Jag tror att det är det värsta nu, att så många inte syns alls för de går inte ens till arbetsförmedlingen.

Mitt drömjobb är ett handläggarjobb. Jag är en bra administratör. Jag har sökt hur många tjänster som helst, jag ändrar i mitt CV så fort jag gör något nytt, men jag får ingen feedback. Det är så frustrerande.

Emy

Min son har sökt sommarjobb på tolv anläggningsföretag och har inte fått ett enda svar. Så vårdslös med människor får man inte vara. Det är oförskämt. Varför ska ungdomar söka sig till den här branschen som verkar bestå av en massa ointelligenta 60-åringar? De bemödar sig inte ens med ett mejl för att visa att de har fått ansökan.

Pappa