Samkväm med Marit och hennes piano
Marit Bergman
Tuttifrutti, fredag
Betyg: 4
Relaterat
Artikelbilder
Marit Bergman slutade aldrig tacka sitt tappra gäng av regntrotsande åhörare. Foto: Anna-Karin Landin
I begynnelsen av ungdomens musikaliska uppvaknande bankade min mamma på flickrumsdörren när jag spelade Marit Bergman. Hon hade sjungit i kyrkokör och tyckte att Marit var skränig. Att det var falskt och skrikigt. Och jag önskar inget hellre än att mamma kunde ha varit hos mig i den regniga fredagskvällen.
För Marit har aldrig varit så stark och förtrolig som hon är vid sitt piano år 2010. Hon var dessutom snyggare än någonsin förr. Gränslöst tacksam för den skara besökare som trotsat både väder och klockslag, bjöd hon in oss frusna stackare i regnponchos att delta i sin repetoar. Med tankspridd elegans styrde hon konserten på en kronologisk resa genom sina år som artist, från den tidiga "It would have been good" till den färska favoriten "Hunting". Hela tiden orolig för den regnblöta publikens välmående.
De tidigare så indiepoppiga verken "Can I keep him", "I will always be your soldier" och "This is the year" får nytt liv och rätar sig överraskande bra in i ledet av nya, mognare låtar.
Emoluggarna lös med sin frånvaro i det tidiga kvällsljuset, det verkar som om även Bergmans publik har klippt sig och vuxit upp. New York har uppenbarligen behandlat Marit väl, och om det fortsätter på det här viset så kan vi nog stå ut med att låta amerikanerna låna henne en stund till.
Bäst: "I will always be your soldier"
Sämst: Basgångarna från Badhusparken som störde mitt i Marits middagsbjudning.
