Ola Salo tar Stortorget i sin famn
The Ark
Torget, torsdag.
Betyg: 4
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Magnus Werme
Året var 2003, jag var en olovlig tonåring och Växjö firade sitt år som Popstad. Det hade länge pratats om sångaren som sprang på stan i tyllkjol och köpte nagellack på Åhléns, och plötsligt stod han där i all sin prakt. Uppenbarelsen Ola Salo. När han sedan utan förvarning drog av sig sina knähöga, vita skinnstövlar och piskade dem över sin svettiga bringa så visste jag inte längre var jag hade mitt vett och sans. Det blev helt enkelt för mycket för en tonåring från Tingsryd, Småland. När Salo till sist dirigerade kvällens sista låt med orden:
– Sjung mina änglar, sjung!
Då sjöng jag så högt att jag fick ta en alvedon i bilen hem.
Nu är året 2010 och The Ark firar sin tio år långa kärleksaffär med Storsjöyran. Och även om de för längesedan passerade möjligheten att slå sina egna extroverta rekord så levererar de ändå en scenshow som få svenska band kan mäta sig med. Det då så skandalösa scenspråket har nu istället tagit ständigt eskalerande, bombastiska proportioner.
The Ark har dessutom haft den goda smaken att låta de allra färskaste kompositionerna och den folkliga hiten "The worrying kind" spela medryckande biroller. I centrum står istället klassiker som "Clamour for glamour", "It takes a fool to remain sane", "Father of a son", "One of us is gonna die young" och "Calleth you, cometh I".
På Stortorget var det folkligt och fint, ett pensionärspar tog sig en stillsam bugg i skuggan av den ständigt tilltagande publiken. Ola Salo piskade inte sin bara bringa med några skodon, han hjular istället. Han leder inte längre sin änglakör ståendes på ett rostigt kravallstaket, utan balanserandes på en scenvakts axlar.
The Ark följs inte längre av några chockerande efterskalv, men av desto mer vänlighet och innerlig kärlek. Ni jämtar må ha en egen president, men vi smålänningar har en alldeles egen frälsare. På torsdagskvällen verkade han i och för sig inte vara helt ovillig att även ta Jämtland under sina trygga vingar.
Bäst: Att Ola Salo bär magkorta överdelar genom konsertens alla tre klädbyten. Och att han förmodligen gör detta av den enda rättfärdiga anledningen en man kan motivera ett sådant klädval med. För att han kan.
Sämst: Att publiken fick en smula mer kärlek än vad de egentligen förtjänade.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 30 jul 2010 13:46 It takes a fool to remain sane (Ej registrerad)
Man kan aldrig få för mycket kärlek. DET är det bästa med The Ark - tack! Vi egensinniga jämtar älskar självklart er smålandspojkar med guldkavaj :)