Det är inte konstigt att Teenage Fanclub spelar i Badhusparken. Ett utländskt band som står högt upp på Yranaffischerna. Arrangörerna vill visa att för dem är det stort att Teenage Fanclub är här. Och det hedrar dem.

Men nog är det så att alla popsnören i Östersund inte kan fylla den stora grusplanen framför scenen. Och då finns det även några inlånade från Luleå – Mattias Alkberg, som ska spela senare på kvällen, står och diggar med sitt band alldeles framför mig.

Om jag fått välja hade jag hellre haft Skottlands popfarbröder på en mindre scen. Och gärna inomhus, det är ruggigt denna fredagkväll.

Annars är mysfaktorn hög. Runt omkring mig står kärlekspar och parkramas. Ni vet, när killen står bakom tjejen och håller om henne.

"Det här är tråkigt", säger någon om musiken. En anklagelse som faller platt eftersom Teenage Fanclub inte försöker vara speciellt häftiga. I vanliga kläder spelar de sina vanliga, och samtidigt fantastiskt vackra, poplåtar. Gitarrteknikern ser ut att kunna vara pappa till någon i bandet, där medlemmarna ändå är över 40 år.

Kompgitarristen Norman Blake berättar att de var fulla i går. Distpedalerna stampas i botten nu och då, men ingen går på det – Teenage Fanclub är inte speciellt rocktuffa. Parkramarna börjar inte pogodansa, de är låsta i sina positioner.

Vi får höra låtar från flera av bandets skivor, mest från "Songs from northern Britain" och "Grand prix". Första gången i Östersund, de vill bjuda på det mesta, inte bara senaste skivan. Det låter fint, men stämsången som är så påtaglig på inspelningarna får inte samma utrymme live.

Introt till "I don't want control of you" går illa, den förinspelade slingan och bandet ligger i olika tonarter. De börjar om och misstaget hänger kvar som en skugga. Konserten hamnar i en svacka med felspelningar och en saggigt långsam "Star sign".

Med senaste hiten "Baby Lee" hämtar de upp konserten igen. Sologitarristen Raymond McGinley, en dubbelgångare till författaren Klas Östergren, tar av sig till kortärmat och får ett annat riv i den riffande högerarmen.

Konsertens bästa parti är duon "I need direction" och "Ain't that enough". Förstnämnda har kvällens enda trestämmiga sångparti och en varm orgel. I "Ain't that enough" lindar sig Norman Blakes och basisten Gerard Loves röster kring varandra så nära att det inte går att urskilja vilken röst som tillhör vem. Det låter som en tonsättning av en solnedgång över amerikanska västkusten.

Martin Hanberg

Bäst: "I need direction" med varm orgel och trestämmig sång.

Sämst: När bandet inte fixar introt till "I don't want control of you" och svackan i konserten som följer.