Docenterna brinner fortfarande
Docenterna
Tutti Frutti
Betyg: 4
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Johan Lindeberg
Fotograf: Johan Lindeberg
– Jag ger falsksången ett ansikte hojtar Joppe Pihlgren, studsar till på scenen och drar igång konsertens bästa nummer: Vanligt folk.
Alla de förvirrade människor som någon gång sagt att Håkan Hellström är en dålig artist för att han "inte kan sjunga" skulle nog inte stå ut en sekund med just Joppe Pihlgren. Den karismatiska frontfiguren i Docenterna har nämligen ingen vidare sångteknik. Han sjunger inte med magstöd och falsetten är inte särskilt ren. Avsaknaden av vibrato ska vi inte ens tala om. Lyckligtvis vet alla som förstår vad popmusik handlar om, att det inte automatiskt rör sig om ett konstnärligt uttryck som blir bättre om utövaren ägnar tusentals timmar åt teknikträning.
I grund och botten handlar det i stället, givetvis, om att artisten eller bandet har någonting att berätta och att de hämtar kraften till det de vill säga ur djupet av sitt hjärta. Och just den beskrivningen stämmer väldigt bra in på Docenterna.
Allt det där blir extra tydligt på Tutti Frutti-scenen under natten mot lördagen. Joppe berättar små autentiska anekdoter mellan nästan varje låt, liksom för att ge extra tyngd. Under den oerhört lättsmälta Chick-e-chack öppnar Pihlgren en mellanöl och ser så där oförtstört lycklig ut.
En hel del folk har letat sig till konserten också. Konkurrensen med Kent, till trots. Säkert 500 personer står och diggar med och dansar. Publiken sprudlar minst lika mycket som bandet. Kanske är det Pihlgrens irrationella, smått extatiska rörelsemönster på scenen som smittar av sig. Han påminner lite om en svensk Iggy Pop i sina bästa stunder.
Docenterna var ursprungligen, som bekant, ett punkband som bildades av Joppe Pihlgren i Sollentuna utanför Stockholm 1977 under namnet Aktiespararnas Årsmöte. Jag föreställer mig att inte särskilt mycket har förändrats sedan dess. Nog har de åldrats, blivit lite gråare. Kanske lite snällare. Men de brinner fortfarande. Konserten är, om inte Yrans bästa i år, så utan tvekan den trevligaste.
Johan Kellman Larsson
Bäst: Vanligt folk.
Sämst: Den överförfriskade mannen som ramlar in i mig halvvägs in i spelningen.
