När granen Old Rasmus stack upp näsan för 9 500 år sedan hade han den smältande inlandsisen vid sina fötter. Pyramiderna i Egypten fanns inte ens på planeringsstadiet och det var ännu flera tusen år innan civilisationen skulle väckas till liv mellan Eufrat och Tigris.

Rasmus kan ju ha haft det mer socialt förr, men i dagsläget upplever han ingen trängsel. Han lever ensam med sin rothärva till kjol, taniga kropp och tufsiga huvudbonad. Han spanar ut över kråkris och stenskravel. När vinden friskar i nedför den karga sluttningen och årets första snöfall faller horisontellt, vill man fråga varför han inte har flyttat med fåglarna.

Har man stått pall i 9 500 år, borde man då inte ha valt en mer behaglig plats att växa på? En mer klimatmässigt gynnsam än på nära 1 000 meters höjd i Härjedalen?

När Old Rasmus föddes var det varmare runt honom. Mycket. Men nu är det bistert. Så även om granens boplats blir känd, hur många går frivilligt genom en av Sveriges björntätaste skogar och uppför ett rejält kuperat kalfjäll för att få en pratstund med Old Rasmus?

Alltför många, befarar Lisa Öberg, som var med och hittade trädet. Hon vet att det vilar något magiskt över en 9 500 år gammal individ. Det finns alltid några som vill koka te av barren och samla souvenirer.

– Jag vill bespara granen sådant. Om någon kom hit och bröt en kvist vore det helgerån. Alla som bor här och som kommer hit på besök måste känna kärlek och respekt, säger Lisa och försöker värja sig mot höstvinden tillsammans med en bångstyrig och maximalt pigg hund. Huskyn Rasmus. Granens namngivare.

Jakten på klimatförändringarna och den nuförtiden klättrande trädgränsen har gjort att biologen, naturgeografen och doktoranden Lisa Öberg flera gånger har stött på uråldriga granar i svenska fjällkedjan.

När hon och Leif Kullman, professor vid Umeå universitet, upptäckte ett exemplar i Dalarna berättade de så klart om det i vetenskapliga publikationer. Nyheten om den gamla granen spreds runt om i världen. New Age-rörelsen gick i spinn.

– Det var ett enormt intresse. Folk hörde av sig från Japan och Chile, ja hela världen. De hade sådana konstiga infallsvinklar, säger Leif Kullman.

En engelsk kvinna ville vallfärda till granen med ett stetoskop!

– Hon ville lyssna på livets brus i stammen.

Leif Kullman avstyrde henne. Det gjorde han också med den amerikanska åldringsforskaren som ville tillverka en antirynk-kräm med hjälp av fyndet. Mannen ville veta vilken substans från granen som skulle verka bäst.

– Jag hade kunnat öppna korv­kiosk där uppe på fjället. Jag förstår inte det där intresset, säger Leif Kullman.

Förra året gick Leif Kullman och Lisa Öberg uppför Sonfjället i Härjedalen. Länets enda nationalpark, en perfekt sockertopp till solitär. Här stod Old Rasmus och svajade. Leif och Lisa dök ned under de vassa och stickiga grankvistarna och grävde sig ned några decimeter under trädet för att hämta upp en vedbit att analysera.

Svaret kom i somras. Granen på Sonfjället är lika gammal som den i Dalarna. Bägge är minst 9 500 år. Hade Lisa Öberg och Leif Kullman fiskat upp en ännu äldre vedbit hade kanske Old Rasmus vunnit den interna kampen mellan Dalarna och Härjedalen. Mellan Old Tjikko och Old Rasmus. Fågelvägen skiljer det åtta mil mellan dem.

– Tjikko var min förra hund. Han blev åtta år. Jag var tvungen att ta ned honom. Jag hade inte alls tänkt att det skulle ske så fort. Jag hade tänkt ta en valp efter honom. Det blev så tomt och jag fick leta med ljus och lykta för att hitta Rasmus. Men de påminner om varandra. Ibland känns Rasmus som Tjikko, säger Lisa.

Tillsammans har hon vandrat många mil med sina hundar. Upp och nedför fjäll i jakt på tecken på de pågående klimatförändringarna. När Old Rasmus var i kolt­åldern var det cirka 2–3 grader varmare i fjällen i genomsnitt än nu. Runt om i fjällkedjan växte tall och lövträd upp på topparna eftersom det var de som blev isfria först.

Men trots att granar har slagit rot och klättrat uppåt över 100 meter de senaste 100 åren, tror inte Lisa Öberg att Sonfjället kommer att bli en skogsklädd höjd i en snar framtid. Det blåser för mycket för det och marken är inte tillräckligt bördig.

– Men för varje gång jag går här ser jag fler och fler småtallar, säger hon.

När vi närmar oss Old Rasmus tittar vi på marken på ett nytt sätt. Kråkriset breder ut sig, nya inslag av gräs sticker upp som små vippor över allt. Småtallarna ser ut som nyplanterade skott. Sonfjället håller på att bli grönare.

Upptäckten av Old Rasmus och Tjikko innebär ett paradigmskifte i inlandsis-kunskap. Har man inte ägnat någon tanke åt från vilket håll granen vandrade in i Sverige, så kanske man inte svimmar direkt. Men när Lisa Öberg var nybliven student i Umeå 1996 fick hon lära sig att granen var en sentida invandrare som kom öster­ifrån, möjligen från isfria områden nära Moskva.

Nu har Lisa varit med och skrivit om historieböckerna. Granen kom bevisligen långt tidigare och kan ha flugit in i form av några frön västerifrån, kanske från något vackert landskap som nu ligger under havet på Doggers bankar.

Där kanske Old Rasmus genetiska rötter vilar, vem vet. Hans fysiska rötter står ännu stadigt på Sonfjället. Och han firar snart ­­ 9 500 plus.