Han är den som älskar när det serveras röding eller öring till middag. Men håller aldrig i ett fiskespö själv. Intresset för gamla bilar är stort, men att meka har han aldrig lärt sig.

Möt Hans-Ola Törnberg som lämnar chefsposten på anrika familjeföretaget Hamraliftarna. Nu hopp­as han få tid över till annat.

– Visst är det så. Jobbet har tagit mycket tid genom åren men jag har verkligen gillat det. Det lär ­säkert bli lite ovant framöver, ­säger Hans-Ola.

Namnet är det egentligen ingen som förknippar med företagaren som drivit skidanläggningar med totalt 13 liftar i Tänndalen och Hamra. Han är och har varit Luppen med alla.

– Jo, mina två systrar kallade mig tuppen som liten. Men det kunde jag inte säga, det blev luppen och på den vägen är det.

Historien om Hamrafjället började redan 1932 då Luppens mormor och morfar, Stina och Olle Halvarsson, byggde ett litet pensionat i Hamra. Olle från Funäsdalen och Stina från Hede anade tidigt att det här med turism var något att satsa på.

Året därpå kom gäster med häst och släde från Funäsdalen. Och allt fler fjällystna turister togs sig till Härjedalen för att besöka det lilla fjällpensionatet några kilometer från norska gränsen.

Strax efter kriget bestämde sig järnhandlaren Rolf Törnberg i Borlänge att besöka Hamra och hann nätt och jämt in genom port­arna innan det uppstod ljuv kärlek med värdparets dotter ­Karin. 1948 gifte de sig och fick tre barn. Luppen som föddes 1958 är yngst i syskonskaran.

Luppens far, Rolf, byggde Härjedalens första lift redan 1951. Den gick upp på norra sidan mot Hamrafjället och byttes snart ut mot en litet effektivare modell som 1963 fick ge plats för en två-stolslinbana som också gjorde fjället mer tillgängligt för gäster sommartid.

– Det var väl där jag började arbeta. Jag körde linbana under sommarloven, säger Luppen.

Som 13-åring fick han lära sig köra pistmaskin. Läromästare var Karl-Olov Jonsson.

– Det var kul, och Karl-Olov, som började arbeta på Hamra samma dag som jag föddes kunde rubbet.

På familjeföretaget har han gjort i princip allt genom åren. Dundrat upp och ner efter fjällsidorna i pistmaskin, blandat drinkar i bar­en, skidlärare, receptionist, disk­at och kört disco. Luppen visade sig vara en plattvändare av rang när det rockades loss på dansgolv­et.

– Men det blev också en jädrans massa städande av rum.

Att det var han som skulle styra familjeföretaget vidare var dock ingen självklarhet. Luppen hade lika gärna kunnat vara kvar i Australien. Tillsammans med kompisen Jens Wilhelmsson packade han 1985 säcken och drog till föräldrarnas förfäran iväg till det stora landet där under.

– Egentligen sökte vi snö, jag blev kvar två år och jobbade som liftskötare, säger Luppen.

Där fanns ett hotell till salu i Jindabyne i de australiska bergen och han var en hårsmån från att bli hotellägare där i stället för att driva företaget i Hamra.

– Så blev det inte, och kanske tur det. Men jag lyckades åtminstone bli fyra i australiska mästerskapen i störtlopp.

Den okände liftkillen från Härje­dalen slog alla med häpnad när han susade ner genom berget i äggställning. Glassiga skidlärare gillade inte tilltaget.

– Nej, det var på den tiden då skidlärarna ansåg sig vara lite fin­are än alla andra i backarna. De blev sura när jag åkte ifrån dem men bland liftpersonalen blev jag kung, skrattar Luppen.

Det han då inte visste var att han hade kommande frun Kicki i närheten. Hon fanns bara någon kilo­meter bort i den australienska fjällvärlden.

– Egentligen otroligt, vi träffades aldrig då. Men så här efteråt så visade det sig att vi sprang på varandra redan som 8-åringar då hon och hennes familj var gäster här uppe i Hamra.

De skulle mötas igen. I Stockholm stötte mannen från vidderna ihop med den säsongsarbetande skidlärarinnan från Hudiksvall.

– Det tände direkt och vi gifte oss 1991.

Familjen bor nu på en liten gård vid Söromsjön i Funäsdalen. Kicki, Luppen och dottern Julia. Samt huskatten Musslan.

Han hoppas och tror att han kommer att få mer tid över framöver. Om några månader lämnar han chefsjobbet på Hamra.

– Vi i familjen har kvar den lilla campingen. Dessutom ska jag arbeta med fastighetsutveckling i området. Och kanske jag dammar av golfklubborna, det var ett tag sedan, säger 18-handicapparen.

Och alla veteranbilarna ska väl få lite mer omtanke?

– Absolut, framförallt ska jag lära mig att meka. Det är jag näst intill oduglig på.