FILM. Alldeles intill skogen, i ett charmigt rött hus med grå knutar på vackra Rödön bor tecknaren och Tantiloopmedlemmen Anna Erlandsson. Den omkringliggande gården andas ett lugn, ett gäng får pockar på uppmärksamhet från sin hage, katten smyger med försiktig nyfikenhet omkring och inifrån huset låter familjens hund meddela sin närvaro. Ett stort, hemmasnickrat växthus står och väntar på att så småningom fyllas med godsaker.

– Min man gillar att odla och jag gillar att äta. Jag är med i en förening tillsammans med sex andra personer som bor här på Rödön, vi hatar hushållsarbete och när vi träffas får man inte bjuda på hembakat – det är förbjudet, berättar Anna Erlandsson. Kvart i sju på morgnarna ringer väckarklockan hemma hos Anna Erlandsson, då rattar hon in P1 på sin radio, ligger kvar i sängen och lyssnar i lugn och ro till strax efter klockan åtta då hon knatar iväg till sitt arbete. Det är inte många kliv hon behöver ta, ladugårdsloftet är nämligen bonat som ateljé. Det är här hon spenderar dagarna med att teckna, färglägga och redigera de finurliga och humoristiska animationer som gjort hennes namn känt.

E ftersom hon inte gillar när tekniken blir för komplicerad tecknar hon allt för hand, vilket är mycket tidskrävande.

– Mina arbetsdagar kan bli rätt långa, och det är svårt för mig att säga vad som är jobb och vad som inte är jobb. Hade jag haft ett annat yrke hade jag ju gjort det här på fritiden, säger hon.

Efter examen från konstfack 1982 började Anna Erlandsson genast att försörja sig på frilansjobb som tecknare, på den tiden bodde hon i Stockholm och raggade jobb genom att gå runt och visa upp sin portfölj på samtliga tidningsredaktioner. Så småningom hamnade hon i Jämtland och efter att hon ”suttit hemma i 16 år” kände hon sig en dag sugen på att testa någonting annorlunda. Därför anmälde hon sig till en kurs i animerad film som Filmpool Jämtland arrangerade.

– Jag gillar att utvecklas och att haka på det som intresserar mig. Men i början tyckte jag ärligt talat att det lät meningslöst att sitta ett helt år och göra en film som blev en minut. Jag fattade inte vad man skulle med en minut film till! Och på den tiden var det dessutom mest barnfilmer som var tecknade, jag har ingenting emot barn, men det kändes inget kul.

Men när hon väl satte igång med att jobba på sin allra första film ändrades snabbt inställningen.

– Jag hade inte tråkigt en enda minut! Den tog tre år att göra och blev tre minut- er lång. Jag scannade in 10 000 bilder och hade piggar i scannern för att bilderna skulle hamna på samma ställe. Men piggarna gjorde så att det kom in ljus i scannern, så jag fick ta en stor filt och lägga över, som jag lyfte av och på 10 000 gånger.

Det var under animationskursen som Anna Erlandsson lärde känna Malin Almén, Ingrid Wigur, Anders Suneson och Sofia Ohlsén – de personer som hon kom att bilda Tantiloop Film tillsammans med. Samtliga fem animatörer är egna företagare som under flera år har försökt hitta former för att jobba ihop. Efter att länge ha letat efter en gemensam lokal är nu gru pp- en på väg att flytta in på gamla tingshuset tillsammans.

– Stolarna är på plats och borden är beställda. Vi gör jättemycket jobb tillsammans, det är mycket roligare att lyckas och misslyckas ihop, och är man tillåtande och generös i gruppen får man tillbaka tiotalt.

Tantiloop är en ekonomisk förening och medlemmarna lägger en viss procent av inkomsterna i en gemensam pott. D et var tack vare den potten som man nyligen bildade bokförlaget Tant est Loupe (faster är varg), vars första utgivning tidigare i höst kom att bli Anna Erlandssons ”Svenska mjölkbönders ordlista”, en samling humoristiska illustrationer och ordlekar med temat ko som gemensam nämnare.

Förutom sina egna projekt arbetar Anna Erlandsson till och från på uppdrag av bland andra länsstyrelsen, landstinget och Östersunds kommun. I dagsläget jobbar hon tillsammans med Tantiloopvännerna Ingrid Wigur och Malin Almén på en 30 sekunders film om anhörigvård, på uppdrag av kommunförbundet.

Tillsammans med Liselott From kommer hon att smycka årets kommunala julgran – på temat djurgran – som kommer att kunna skådas framför rådhuset i vinter.

2004, endast fyra år efter att hon avslutat animationskursen på Filmpool, belönades Anna Erlandsson till sin egen förvåning med en guldbagge för den komiska kortfilmen ”Glenn the great runner”, en berättelse om maratonlöparen Glenn som stöttas av sin självuppoffrande fru, ända fram till mållinjen.

– Jag hade ingen tanke åt det hållet, jag var idrottsledare och ville använda film-en som underlag till en diskussion om varför tjejer slutar idrotta när de blir kära och i stället börjar serva killar. Jag menar att vi borde sluta springa bakom så, alla borde få ägna sig åt sina intressen.

Efter framgångarna med filmen lättade det betydligt på jobbfronten för Anna Erlandsson.

– Det blev inte lättare ekonomiskt, men det har varit lättare att få göra film och visa film. Men i början var det lite för mycket, man vill ju hinna jobba också. Visst var det roligt att bli bjuden på filmfestivaler medan det varade, men jag längtar inte tillbaka.

Inom filminstitutet finns ingen särskilt budget för animerad film, vilket gör att landets animatörer i sin jakt på finansiering är beroende av att det på filmkonsulentstolen sitter en person med förkärlek för animerad film.

– Filmkonsulenterna byts ut vart tredje år, och det händer att man får vänta i tre år med en idé. Med ”Glenn the great runner” fick jag söka finansiering tre gånger innan jag fick ett ja. Nu har jag haft turen att träffa Lisbeth Gabrielsson, som är en av de få personer som producerar animerad film. Hon gillar det jag gör och har hjälpt mig mycket när det gäller att söka finansiering.

Anna Erlandsson lockar ofta till lika delar skratt som eftertanke med sina filmer och illustrationer, men det är inte alltid hon själv tycker att bilderna är roliga.

– Men det tycker andra, och då får jag det epitetet. Jag är intresserad av samhällsfrågor och vill kommunicera saker som jag stöter på, och man kan vara mycket fräckare och vassare i bild än vad man kan vara i text.

När hon sitter och jobbar framför datorn är det nära till hands att plita ned sådant som snappas upp på radion, och hennes skrivbordsunderlägg är därmed fullständigt nedklottrat av ord och meningar som hon finner komiska.

– Jag tycker att det är jättekul med ordlekar, när jag sjunger för mig själv hittar jag på egna texter och jag brukar anteckna meningar som jag tycker är roliga. I bland när folk säger någonting som är taget ur sitt sammanhang kan det vara jätteroligt, som ”humankapital”, det är ett jättehemskt ord, det går man igång på, säger Anna Erlandsson och skrattar.

Hon roas även av serien Larson, tv-programmet Hipp Hipp, Simpsons och konst med politisk udd.

– Jag tycker att det är jätteroligt med politisk konst, och jag tycker att det är viktigt att vara del av ett sammanhang. Men det finns gränser, man har inget frikort att göra vadsomhelst för att man är konstnär, men samtidigt måste man få testa gränser och ifrågasätta. Allt kan inte bara vara ljusa vackra tankar, man måste kunna tänka i andra banor. Men jag tycker inte att man ska vara provocerande bara för att man kan – det måste finnas en mening, säger Anna Erlandsson.