Så glad jag blir när jag ser den stora färgbilden på vävnaden med tuppen, vikingaskeppet, oktogonerna och påfåglarna!

Jag är glad över att textilarvet lyfts upp och synliggörs, för det är det värt.

Jag ser rutmönstret i botten och jag ser i fantasin min farmors och farmorsmors böjda ryggar när de med en trästicka plockar upp det vita mönstret, tråd för tråd, från varpen som är dubbel.

Det är inte dunk, dunk i vävstolen.

Det är dunk, lång tystnad och ett dunk som hörs.

Vilket hästjobb!

Det är en vävnad med inspiration från Kyrkåstapeten de gör och som visas på fotot i ÖP.

Längst ner på väven syns KES 1912.

Så ledsen jag blir när deras kulturinsats och slit inte nämns med ett ord.

Ett högst frivilligt och roligt slit, men ändå.

Med konstnärlighet, teknisk skicklighet, god materialkunskap och stor uthållighet ritade de upp ett mönster med inspiration från ett fotografi och en liten tygbit.

De odlade, beredde och spann lin och ull.

De växtfärgade ullen och räknade noga på hur vävnotan skulle sättas ihop.

Sen sattes väven upp i en hemgjord vävstol långt ifrån en Glimåkras exakthet.

De vävde på lånade stunder, utan elektrisk belysning och med småbarn runt kjolarna.

Det ligger många, många kvinnoarbetstimmar bakom det här fotot.

KES var min farmor Kristina Eriksson Stadigh (som gift bosatt i Edsåsen).

Hon var 27 år, min farmorsmor Anna Hansdotter 57 år (Kyrkås och senare Odenslund) och min farmors mormor Brita Jonsdotter 86 år (Lungre) då vävnaden på fotot kom till år 1912.

Ett teamarbete över generationsgränserna kan man säga. Det var 86-åringen Brita som årtionden tidigare köpt ett hästtäcke från Torparen Jonte på Berget för en tolvskilling och sett till att det kom till huvudstaden.

Tack vare henne, och möjligen stockholmarna, finns väven från tidig vikingatid kvar.

Nu är det väl äntligen dags för originalet att få komma hem permanent till Jämtland efter 135 år i exil?!

Om vi kan ta hand om Överhogdalstapeten måste vi väl kunna sköta om ett gammalt hästtäcke?

Ett hästtäcke som lyckligtvis också levt ett stillsammare liv som antependium i medeltidskyrkan i Kyrkås.

Kyrkorna var ofta beställare av konstnärliga verk och de hade kontakter, både med varandra och långt ut i Europa och Asien.

Jag tror inte att Kyrkåstapeten skapats i ett bondehem runt Kyrkås på 1000-talet.

Jag tror heller inte på hampateorin – det är väl tillräckligt jobbigt att tukta linet som har längre och finare fibrer än hampan?

Jag tror på Nordiska museets experter som säger att Kyrkåstäckets vita varpskikt är av lin.

Uttrycket strie, det känner jag igen.

”Hämt striesätchen” hör jag min pappa säga på jämtska då vi plockade upp potatisen i Edsåsen.

Säcken, av jute, var perfekt för ändamålet mörk, grov och gles så att jorden sållades bort.

Tuppar som vakar mot ondskan behövs, oavsett om de sitter på kyrktaket eller är invävda i ett hästtäcke.

Jag tänker på fåglarna i täcket när den heliga påfågeln sakta skrider runt utanför historiska museet i Alanya.

Det är spännande att söka efter likheter i mönsterbilder och jag letar också när kvinnan uppe bland Taurusbergen visar mig sina textilier.

Jag bara vet, högst ovetenskapligt, att när jag åker på den där charterresan till Turkiet, till delar av Bysantinska riket som det såg ut runt år 1000 e Kr när hästtäcket kom till, att där någonstans finns lösningen på gåtan varifrån hästtäcket ursprungligen kom.

Marie Stadigh