Bekvämlig eskapism. Så även i kväll.

Risbollar hänger som små planeter över scenen. Mörkret ligger tungt men stilla. Det är en effektfull kontrast när scenen plötsligt lyses upp och Josefine Lindstrand får alla blickar på sig. Hon, en pianist och en trumslagare utgör det lilla men imponerande förbandet.

Instrumenten på scen består i huvudsak av ett piano, ett nedstrippat trumset och en dynamisk sångröst. Men här kokas i sanning soppa på spik.

En annorlunda ljudbild där det trummas på koskälla och besticksdiskställ, piano och synth spel­as simultant och aggressiva mandolinriff försöker överrösta allt annat.

Sedan paus, ”nej men är DU här?” och kanske något att dricka. Så sitter vi ned igen, väntandes i dunklet. Plötsligt hörs en trumpet i bakre delen av lokalen.

Maia Hirasawa leder ett tåg av blåsinstrument genom publikens mittgång till scenen där de sammanstrålar med resten av band­et (bland annat Josefine Lindstrand som nu sitter vid flyg­eln och körar).

Och som hon fattar gitarren. Likt Annika Norlin tämjer hon den, förvandlar den till ett redskap för maktutövande.

Om gitarren, som Vapnet en gång citerade, är ”en sliten mansrelik, en symbol för patriarkatets förtryck”, så ruskar Maia Hirasawa liv i den och röjer undan alla föreställningar om ett instruments könstillhörigheter.

Hon har en pondus som någonsin en mansman vid namn Springsteen eller Lundell.

Hennes lilla orkester, som hon är noga att framhäva så ofta hon bara kan, är fantastisk.

Många av dem byter hux flux instrument mitt i en låt, går från gitarr till trumpet till basfiol och så vidare. Låtarna inte bara lever utan spritter och dansar i deras händer.

Men Maia har inte svårt för att schasa ut dem och återgå till där hon en gång började, som ensam singer-songwriter.

Hennes vida omtyckta The Ark-cover, ”The Worrying Kind” görs vackert. Hon påminner om Regina Spektor vid pianot, i pendlingen mellan nästan barnsligt lekfull och mäktigt melodramatisk.

Ibland sjunger hon fel, skrattar och rycker på axlarna, ibland tar hon i från tårna och sjunger så teaterns fundament skakar. Oavsett är hon ständigt underbart uttrycksfull.