Okänd kvinna, 2009-349702 är det ganska anonyma namnet på ett av de mest uppmärksammade svenska konstverken någonsin. Ett konstverk som för några år sedan genererade i massor av löpsedlar, tidningstexter, nyhetsinslag, debattprogram och till och med i åtal och rättegång. Det Anna Odell gjorde då var bara ett examensarbete men samtidigt en debut utan like. Nu är Anna Odell på Jamtli. Och många tror att de precis vet vad som kommer att visas. De allra flesta har faktiskt ingen aning om vad som väntar utan bara om en liten del av vad som ställs ut.

På övervåningen på Jamtli har det byggts upp svartvita videobås. På övriga väggar hänger flera teveskärmar. Överallt visas delar av det som tillsammans blir det numer helt avslutade verket Okänd kvinna, 2009-349702. Det som alla vet är att Anna Odell beslutade sig för att uppträda psykotiskt på Liljeholmsbron i Stockholm, att polisen kom och körde henne till sjukhus och att hon där spändes fast i bälte och att hon sedan avslöjade att det hela var ett konstprojekt.

Det många har glömt var att Anna Odell exakt återskapade en situation som hon själv befunnit sig i 14 år tidigare. På väggen kan man läsa journalen från då och jämföra med det som skedde i examensarbetet. Det är otäckt lika. Och här får man möta efterarbete och förarbete och inte minst rättegången.

Anna Odell har ofta talat om att hennes syfte var och är att tydliggöra hierarkier som inte alltid är så tydliga i samhället. I den psykiatriska vården och tvångsvården döljs mycket av det som sker bakom sekretess. Det var därför hon valde den metod som hon valde.

Det Anna Odell gjorde liknar på många sätt det Günter Wallraff gjorde när han i diktaturens Grekland kedjade fast sig i syfte just att bli tillfångatagen och kastad bakom lås och bom för att kunna skildra det. Anna Odells arbete är därför på många sätt journalistiskt i stora delar. Men hennes sätt att bygga upp presentationen och de intervjuer hon gör i delen Epilog, där hon liggande fastkedjad ställer frågor till personer om det som hände. Och som sagt man får inte glömma att Anna Odell återskapade något hon själv varit med om - och detta får man inte glömma bort.

Jag tar del av alla delar i videobåsen och på skärmarna, jag läser journalerna och jag häpnar över mycket av det som sägs. Och jag känner en stor och djup beundran för det Anna Odell åstadkom då för fyra år sedan. Om konst kan göra skillnad, kan väcka människors tankar och kanske förändra något så är det precis så här konsten ska arbeta. Kanske inte alltid just de här metoderna och det här sättet, men ett sätt där konstnären själv deltar och vågar bryta normer och konventioner och vågar gå över gränser såväl synliga som osynliga. Att världen, i det här fallet staten Sverige, inte stod och applåderade Anna Odell då utan i stället fick henne dömd som brottsling i domstol gör egentligen bara verket som sådant ännu starkare och ännu bättre.

Det fyra år gamla verket tål att ses, tål att debatteras och när den svenska konstens senaste decennier ska beskrivas kommer det garanterat att stå där som ett av de absolut viktigaste enskilda verken.

Utöver Okänd kvinna visar också Jamtli verket Övning 1. Ett helt nytt verk i två delar. Dels en film där konstnären befinner sig i en klassrumsmiljö och där växlar mellan olika roller som offer och mobbare. I frustration slås bord och stolar sönder. De borden och stolarna står i verkligheten i rummet mer eller mindre skickligt lagade. Också ett verk som lyfter fram hierarkiernas betydelse och mobbningens grunder rätt så effektivt. På väggen i det inre rummet finns ett antal ihopsydda bilder av kaniner döpta till 472 delar och 6013 stygn. I cirklar sprider kaninerna ut sig över väggen. Lite gulligt och lite hotfullt på samma gång. Men helt utan tyngden i de videobaserade verken.

Hos Lars Bolin Gallery visas från i lördags prisbelönt norsk design. Siv Anita Elstad från trakten av Meråker väver sina verk i koppartråd eller annan metalltråd. De vävda metallmattorna monteras in i metallramar och förses ibland med ett ljusspel från lampor.

De metallicfärgade mattorna är effektfulla och de som försetts med ljus skapar sköna stämningar. Men även om de hänger i ramar på väggen handlar detta mer om konsthantverk och design än om konst. Vackert, stämningsskapande och spännande är det. Men den kommunikation och tvåsidighet som konst kräver saknas här.

Mera formgivning möter man just nu på Drejeriet i Östersund. Emma Grelssons utställning är döpt till Skogen, fjällen och andra former .

Det första som möter besökaren är ett antal svampar i olika storlekar från riktigt stor till mindre. Men det är serviserna i keramik som jag gillar. I vintriga kulörer och med skogens och vinterns mönster är de riktigt tilltalande.

Emma kommer från Rödön och delar av det hon visar är från hennes examensarbete från en keramikerutbildning.

Helgens andra riktigt spännande utställning är Jenny Berntsson hos Galleri S. Jenny arbetar med minnen och hon vill hitta egna lösningar på den tomma ytans problem.

På väggarna finns målade verk i gråskala som innehåller ord som blir delar i målningen. Där orden, som inte alltid är så lätta att läsa, står för något konkret blir ändå upplevelsen av bokstäverna och måleriet mer abstrakt.

Andra verk består av strimlade papper som monterats som ett collage. Där de strimlade delar skapar ett flöde och rörelse som kontrasterar mot det övriga. Jennys talar om att hon vill materialisera sin konst. Och här kan man förstå mer vad hon menar.

Här finns också mer målade collage där pappersbitarna bidrar till en slags mosaik med lite motiv landskap, även om de också kan ses som abstrakta. Några inramade pappersrundlar lockar. Det syns att det är strimlat papper som rullats ihop, men det är också tydligt att något har stått eller varit målat på papperet, något som dolts i det hoprullade.

Jenny Berntssons konst består av traditionella tekniker som collage och måleri. Men hon söker sig vidare från det självklara till det mer antydda eller rent dolda. Det är en utställning som väcker eftertanke och fundering.