Pressreleasens makt
Relaterat
I höstas släppte de två soloartisterna Markus Krunegård och Asha Ali ny musik. De är båda unga, svenska artister, uppmärksammade för sina personliga låttexter. Nu var det alltså dags att följa upp sina omfamnade debuter.
I höstas började också jag att skriva på min C-uppsats, en del i den högskoleutbildning jag läser. Tanken var att jämföra skiv- och konsert- recensioner av de två artisternas uppföljare. Hur det kom sig så är den där uppsatsen fortfarande inte färdigskriven. Men, jag plöjde ändå igenom allt material, och då menar jag allt. Efter att ha läst de cirka 90 artiklarna om och om igen lade jag märke till två genomgående beskrivningar av artisterna:
Markus Krunegård är Sveriges okrönte popkung och samarbetar med Mauro Scocco.
Asha Ali är dumpad av sin kille och varannan vecka bor deras 2-årige son hos henne.
Visst, Alis album ”Hurricane” kan beskrivas som en skilsmässoplatta, men det handlar snarare om svek och styrka än familjelogistik. På Krunegårds hybrissläpp ”Lev som en gris, dö som en hund” samt ”Prinsen av Peking” finns både en och två låtar om flickvännen med borderline. (Han släppte två skivor samma dag.) I titelspåret från ena skivan delger berättaregot oss sina ätstörningar, (strax efter att han vaknat upp i Hagsätra efter ett risigt ligg). Det är med andra ord hjärtat utanpå västen på klassiskt Krunegårdsmanér.
Det nämns inte i en enda recension och artisten får inga frågor om sitt privatliv. Förhöll det sig så därför att en överhängande majoritet av Sveriges musikjournalister är män (Ungefär 2 av 3 texter var författade av män)? Hade de lättare att känna identifikation med en annan man? Kanske, jag vet inte.
När jag nästan var klar med undersökningen fick jag tag på pressreleasen för artisternas släpp. Det är det brev som skivbolaget skickar ut tillsammans med skivan till alla journalister. I det här fallet hade de båda artisterna själva författat sina pressbrev. Krunegård skriver slagfärdigt om samarbete med Scocco. Ali skriver personligt om separation med en man som inte vill lyssna.
När jag såg vad som stod började jag på kul gå igenom artiklarna igen. I flera fall hade man kopierat flera meningar rakt av. Kanske berodde det märkliga fokuset på Alis expojkvän inte enbart på sned könsfördelning bland recensenterna. Kanske berodde det på att en överhängande majoritet inte lyssnat till musiken utan fokuserat på vad som stod i marknadsföringsbreven i stället?
Om det kan man bara spekulera. Det är också svårt att mäta vilken typ av inflytande recensioner har på skivköparen. Men vi är nog få som ger oss till tåls och kollar upp det där bandet vars skiva bara får en stjärna eller två. Därför vill jag uppmana dig att bara ta en enda kritiker på allvar, dig själv.
