Att publiken trivs är viktigt i Malung
Relaterat
Kväll efter kväll med dans till kända dansband. Dansanta, glada människor från hela landet strömmar till och på Orrskogen Folkets Park slås publikrekord år efter år. Så kan Dansbandsveckan sammanfattas på ett mycket enkelt sätt.
I kväll avslutas årets arrangemang och då vet vi också om arrangemanget skriver in sig i historieböckerna som Sveriges största festival, räknat i antalet besökare. Den magiska gränsen är 40 000 inlösta.
Bara i onsdags kväll – när bland andra Lasse Stefanz, Scotts och Malungs spelmanslag stod på scen – hade 7 988 personer löst entré.
Detta i Malung – ett samhälle där det normalt bor cirka 7 000 personer.
Lars Bälter, kommunikationsansvarig för Dansbandsveckan och turistchef i Malung–Sälen säger att antalet människor i samhället nästan tredubblas under veckan. Det är till exempel kö för att få en husvagnsplats på campingen.
Runt 8 000 personer sägs också vara en form av maxnivå för hur många arrangören vill och kan ta in på en kväll.
– Det handlar ju om trivsel för gästerna också, säger Lars Bälter.
Trivsel för danspubliken är, och har alltid varit, en central del i planeringen och utformandet av arrangemanget. Som ett exempel kan nämnas de kramvärdar och kramvärdinnor som möter danspubliken innanför entrén.
– Det här med kramvärd och kramvärdinna har blivit lite av en gimmick för oss. Det är en gästservice som under åren utvecklats till att bli en väldigt viktig sak, säger Lars Bälter.
Han är med all sannolikhet är Sveriges enda kommunala turistchef som under en sommarvecka också är kramvärd tillsammans med en kvinnlig kramkollega från ishockeysektionen i Malung.
Trivsel är en del, musiken en annan.
I dagsläget säger också arrangören att de, under åren, kunnat få alla de band de önskat. De är nöjda med sitt arrangemang helt enkel – och det måste ju publiken också vara. Med tanke på publikantalet.
I kväll avslutas som sagt Dansbandsveckan för i år. Det utlovas ett hejdundrande fyrverkeri som ska avsluta 25-årsjubilerandet.
Fortsättning följer nästa år.
Om jag tänker åka?
Just nu känns det närmast som en självklarhet – trots ömmande muskler, sömnbrist och skoskav.
