Om tuppar och egoputs
Tuppfäktning och gyttjebrottning kan vara lika underhållande för åskådarna som förnedrande för de inblandade.
Relaterat
Det har Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund och författaren Björn Ranelid tydligt illustrerat de senaste dygnen.
Knaperstekte Ranelid har i sedvanligt självgod ton låtit förstå att Akademien är en samling torrbollar som anser sig för fina för att tävlingsdansa i TV.
Varpå Englund på sin blogg avböjde medverkan i ”Let’s dance”, men välkomnade ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet”.
Alltså var den insinuerade tråkigheten en öm tå.
Och jag kan hålla med Kristina Lugn om att Akademiens sekreterare ska vara försiktig med att göra ner enskilda skönlitterära författarskap.
En upphetsad Ranelid meddelade därefter att han nu vill lämna tillbaka de medaljer han redan fått av Akademien.
Personligen skulle han gärna trycka upp ständige sekreteraren mot väggen i nån mörk gränd.
Handgemäng och glåpord – mums för löpsedlarna.
Den knaperstekte älskar att inta rollen som mobboffer. Men genom att utmåla Akademien som tråkmånsar bjuder han själv upp till dans, så positionen som sårad oskuld känns inte särskilt trovärdig.
Allt är rimligen del i hans hemsnickrade marknadsföring inklusive MQ-annonser, dokusåpor och bombastiska uttalanden. Ett akademibråk är då rena guldägget.
Mest förvånande är väl att Englund lät sig provoceras och därmed hjälpte Ranelid att ytterligare putsa egot.
De båda rör sig ju inte i samma danslokal. Ranelid skriver inte historia och Englund inte romaner. Så strängt taget tror jag sekreteraren ångrar sig, med rätta.
Annat var det när Englund för tiotalet år sedan utkämpade en rejäl holmgång med den då ofta hyllade Herman Lindqvist.
Fackhistorikern Englund sågade den populärskrivande Lindqvist, anklagade honom för slarvfel och slafsig historiesyn.
Det var en intressant diskussion som nådde en sorts slutpunkt när en hel upplaga Lindqvist fick dras in på grund av just ett slarvfel.
Lika intressant var det för övrigt när Kerstin Ekman i fjol läxade upp Englund för att okritiskt ha anammat historiebeskrivningen från hennes motståndare i Akademien om bråket kring Rushdie.
Inte heller hon drog sig för att ge en del elaka tjuvnyp åt ständige sekreteraren.
Men den som söker mer handfasta detaljer om bråken inom Akademien kan med fördel läsa det utdrag ur Knut Ahnlunds kommande minnesbok som i höstas publicerades i tidskriften Axess.
Där blixtrar betydligt vassare knivar och intressantare resonemang än vad de här tupparna nu visat upp.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 12 jan 2011 17:05 Tom (Ej registrerad)
Säger som Norman Mailer: Hårda killar dansar inte
Skrivet 12 jan 2011 18:35 Tom (Ej registrerad)
Säger som den amerikanska litteraturens enfant terrible Norman Mailer:
Hårda killar dansar inte
Skrivet 12 jan 2011 20:52 Mikael Rahm Extrem-EKOfundamentalist-ambition Hundsläde till jobbet, typ. (Ej registrerad)
Akademin är väl ingen danstävling, eller? Hårda killar bör dansa massor hela dagarna, som Frank Andersson som är en "riktig" ÄKTAhårding liksom Kristina Lugn och Kerstin Ekman,dom är så förbaskat bra, dock inga ballerinor vad jag vet? Tycker inte att de bör slösa tid på att sitta i KrutNobellskungafjäsk kommite´, som dock är extremt duktiga på att leta reda på bra pristagare. Det är underbart härligt med bra författare, de som broderar njutbart ORD för en bättre värld, en klokare och förståndigare F R E D OCH E K O värld. En klokare värld är inte en värld utan nyttiga vittala munhugg och menings och värderingsutbyte. Kvävda piruetter är lika trist som litterartur och text med konfliktskräck, Ja, LIVET blir som en slemmig grå tråkig gröt om vi inte vågar duellera i tankar och i stiliga hopp och steg. Ranelid och va han nu heter den pretentiöse, triste och surmulne 57:an, historieskrivarn från Boden och heta fotbollsförfattarn från Lund, låt dom kivas, det är KUL, mera sånt, kivas mera !