Snön har kommit och med den har vintersporten gjort entré. Vi pratar med kompisar som har barn i samma ålder som vi. De är på väg till Frösön för att hyra slalomutrustning till sonen som fyller 3 år till sommaren.

Själva har de ingen utrustning, sådana måste också införskaffas, men sedan ska de börja åka utför hela familjen. Längdskidutrustning får sonen i julklapp, inte sådana med bindning som man spänner över kängorna, utan med riktiga pjäxor. Sådana bindningar som man spänner över vinterkängorna är för dåliga, säger de.

Jag blir både lite illa till mods och avundsjuk. I drömscenariot med familj och barn ingår helt klart en liten knatte på ett par skidor och en störtkruka. Gärna redan nu till vårvintern. Jag ser framför mig hur vi lätt och ledigt glider fram i pisten med den lilla sick-sackande mellan oss med sina små skidor formade till ett stort v.

Solen skiner, manchestern ligger perfekt och dottern tycker naturligtvis att det är skitkul.

Samma sak gäller längdskidåkningen. Tillsammans ger vi oss ut i spåret, packar fram termosen med varm choklad och ostmackorna vid Spikbodarna för att sedan glida nedför mot Torvalla igen när solen börjar skymma. Myspys för hela slanten.

Ska drömmarna besannas är det kanske dags att börja träna skidåkning med dottern redan nu. Ska hon klara röda pisten, som jämtländska ungar bör bemästra helst innan de fyllt 4, så är det dags att börja antar jag.

Men jag inser till min egen förtret att det är för tidigt för mitt lilla 2-åriga underverk som för det första har för små fötter för riktiga pjäxor och för det andra hellre vill bli buren än gå själv.

Hur stor är chansen att hon ska åka ens några hundra meter i längdspåret när hon inte ens vill gå till förskolan som ligger 30 meter från hemmet? ”Bär mig mamma, jag har ont i ryggen” brukar hon säga när hon nått brevlådan, och använder därmed den ursäkt som jag brukar använda för att slippa bära henne.

Alla barn är olika och den jämnåriga kompisen som både är större, starkare och allmänt mer fysiskt aktiv kommer säkert sticka som en pil nedför pisten. Men vi får nog så lov att skjuta på drömmen om att få ett litet skidåkaress ett tag till.

Samtidigt har 10-åriga Lancelot Carnello och hans familj flyttat från Sverige till USA för att han ska kunna satsa helhjärtat på tennisen. I ett reportage från TV4-sporten i söndags berättar Lancelot och hans mamma om hur deras vardag ser ut. Mamman är sonens assistent som skjutsar och fixar mat, Lancelot har två personliga tränare och varvar de dagliga tennispassen med fysisk träning. Målet: Att bli världens bästa tennisspelare. Något annat finns inte.

”Det är mycket jantelag” i Sverige säger 10-åringen och jag undrar var han fått det ordet ifrån. Är ordet ”jantelag” ett vanligt förekommande ord i en 10-årings vokabulär?

I Sverige var familjen lite udda, konstiga, som satsade så mycket tid och pengar på sonens sportintresse, säger de. I USA är de inte konstiga alls, enligt mamman, och påstår hårdnackat att det är sonen som vill det här, och så länge han tycker det är kul så får han hålla på.

Vilka snälla föräldrar, som flyttar till ett annat land och satsar hundratusentals kronor på något deras son tycker är ”kul”, tänker jag. Men jag kan inte låta bli att undra vad som kommer hända om Lancelot inte vill det här i morgon. Om han skadar sig? Om han plötsligt tycker det verkar roligare med basket? Om han inte blir världsbäst? Hela familjen har ändå flyttat på andra sidan jorden för hans skull. Frågan är kanske inte om, utan när han kommer att krisa.

Vad händer då?

Vad händer om min dotter, eller hennes jämnåriga kompis, inte tycker att det är kul att åka skidor? Hur kommer våra vänner reagera om de köper alpinutrustningar för flera tusen kronor och deras son sedan vägrar åka liften?

Jag begär inte att min dotter ska bli nästa Anja Pärson eller Charlotte Kalla eller Helena Ekholm, men jag vill att vi ska kunna spendera vintrarna tillsammans i spåret eller i backen. Men det kan ju hända att hon helst av allt, Gud förbjude, helst sitter på sitt rum och leker med dockhuset soliga vinterdagar.

Drömmar måste man få ha även som förälder. Men jag gör nog bäst i att mentalt förbereda mig på att hon kanske vill något annat än jag. Och vill det sig illa får jag väl helt enkelt börja sy dockkläder.