Hon var så mycket mer
En av årets klappar som jag gav bort, hastigt införskaffad i sista sekund inför gåvostunden, var Amy Winehouses nya post-mortem-platta ”Lioness: Hidden Treasures”.
Relaterat
Det var min plastfarsa som ville ha den. En man med tämligen utsökt och specifik smak, så jag tänkte att jag kanske skulle beställa två exemplar, för att ändra min lite förutfattade mening.
Jag var aldrig ett fan av Winehouse, mycket på grund av att jag inte orkade ta till mig musiken som faktiskt existerade bakom löpsedelsfyllot. För det var egentligen så jag oftast såg henne. Att se en daglig notis om Amy Winehouse, som faktiskt fokuserade på musiken, var ganska sällsynt. Men jag var medveten om storheten som faktiskt fanns, men som sällan uppmärksammades. Med min redan självklara förkärlek till musik som låter som den svunna tidens popmusik, innan hitlåtar var synonymt med Bolibompa, så bör jag egentligen ha tagit tillfället i akt, medan Amy levde, att faktiskt lyssna in mig mer.
Kunskapen om debutplattan var egentligen länge nollställd. Uppföljaren ”Back to black” var jag visserligen mer bekant med, då i form av singlar och i samband med ett album och en artist som, på de allra flesta sätt, hade utvecklats. Precis innan allting, som bekant, gick käpprätt åt helvete. Men nu, med mer kött på benen, så lyssnar jag gladeligen igenom ”Lioness”, som inte bara känns som ett passande släpp efter bortgången, utan också som en ganska tårfylld historia om ett tragiskt öde som borde varit annorlunda. Diskussionen om att skivbolaget skulle mjölka den döde stjärnan går givetvis inte att komma ifrån, då det är samma historia när scenariot ter sig på detta vis, oavsett vem det handlar om. Men jag får inte de vibbarna. Inte gällande något spår på hela skivan. I synnerhet inte i med låtar som genombriljanta covern på ”Will you still love me tomorrow?”, där det nästan känns spöklikt hur världen rånats på någon som borde varit mer omskriven för prestationer som denna, i stället för en bedrövlig kråkfrisyr och spritdränkta, flummiga livespelningar.
Men det är väl också det som påverkat så många, och då delvis mig själv, att den Amy som målades upp var en vansinnigt oattraktiv artist, ointressant på grund av hennes leverne och svår att ta på allvar mellan varven. Vilket är synd, för med Lioness, och givetvis med hennes ynka två studioalbum, så är det nästan omöjligt att argumentera för något annat än hennes storhet. Att jag är sen till festen kan jag endast skylla mig själv för, men tack å lov så är musik något tidlöst och Amy kommer i alla fall för mig att leva vidare som någon som var mycket mer än den trasiga människan som till slut gick med i 27-årsklubben.
