Anders 1: – Hallå! Hej ... här borta jag sitter jag. Ser du mig?

Anders 2: – Jaså, där är du, jag kommer. Men varför i hela friden sitter du här, hade det inte varit lättare att ta den här intervjun på redaktionen i stället?

Anders 1: – Bekvämare jo, men både du och jag behöver komma ut i friska luften, och jag har alltid velat göra en intervju på just den här parkbänken i Lövbergaparken,­ med Östersund och Fyrvalla framför ­näsan. Och dessutom har jag alltid velat intervjua mig själv.

Anders 2: – Hmmm. Vad vill du egentligen? Du lät ampen i telefonen.

Anders 1: – Jo, jag vill snacka om krysset.

Anders 2: – Krysset?

Anders 1: – Ja, resurskrysset. Om du inte­ har så jäkla bråttom så ska jag förklara. Här, sitt ned, pula in en muffins i käften och håll snattran en stund.

– Jo, 27 september i höstas var det magiska datumet 2011. Då satte vi krysset för när jordens resurser tog slut. Då hade vi konsumerat naturens budget för det här året. Ätit oss feta, druckit oss otörstiga, byggt villor med trallverandor och fyllt avloppen med vår skit.

Det var tre dagar tidigare än förra året, då dagen inträffade 1 oktober. Du kanske tror att jag hittar på – men det är organisationen Global Footprint Network som står bakom den här bedömningen. De räknar på vilken belastning mänsklighetens konsumtion har på naturens resurser. Allt från vår odling av mat till våra utsläpp av koldioxid.

Anders 2: – Jaha, och vad vill du ha sagt?

Anders 1: – Jo följande, vilket också är det mest skrämmande: Om alla skulle leva som vi svenskar skulle vi behöva mer än tre jordklot, enligt organisationen. Sug på den.

Anders 2: – Suga, nja, jag föredrar att tugga. Har du en muffins till?

Anders 1: – Jo, ta för dig. Jag tar mig friheten att fortsätta så länge:

– Hela den här grejen börjar bli lite ångestladdad. Polletten har nämligen letat sig ned genom tarmsystemet, och trillat ned på en öm plats i mitt medvetande. Det är bara att konstatera, min själsfrände: Vi svenskar är en belastning. Parasiter, som inte bara äter av det serverade bordet utan även gnager oss igenom bordsskivan.

Anders 2: – Jaha, och nu har du fått ­moralpanik?

Anders 1: – Nej, för tusan. Inte jag. Jag är ju friluftsmänniska, och dessutom en extremt miljömedveten Utomhusredaktör. Mitt samvete är rent. Jag köper bara krav­odlade bananer och slänger alltid well­pappen i rätt container på återvinningsstationen. Och dessutom går jag omkring och släcker alla onödiga lampor och stänger av arbetskamraternas datorer när de gått hem. Men du och jag har ett uppdrag, nämligen att få alla andra att ändra sina levnadsvanor så att vi får jordens resurser att räcka hela året. Är du med, Anders?

Anders 2: – Öh, okej. Jag vill bara ha svar på några frågor först, Anders. För det första: Hur tog du dig hit till Lövbergaparken från ÖP?

Anders 1: – Med firmabilen, för att spara in lite tid. Hur så?

Anders 2: – Jag ville bara kolla. Min andra fråga är: Har inte du nyss byggt hus?

Anders 1: – Jo, det blev ju lite trångbott i fyrarumslägenheten. Man vill ju ha space, liksom. Bo på landet där själen kan dansa fritt.

Anders 2: – Och snygga skor förresten, är de nya?

Anders 1: – Jajjemen, mina förra började tappa färgen lite. Man vill ju se någorlunda proper ut.

Anders 2: – Nästa fråga: Varifrån kommer muffinsen du nyss bjöd på?

Anders 1: – Jag ska titta på förpackningen ... här under... Mexiko står det visst. Oj då, de har rest långt.

Anders 2: – Vet du att de säljer muffins från Åre också. Varför dög inte de?

Anders 1: – För att de kostade... förresten. Vad är du ute efter egentligen, och varför ler då så självbelåtet? Har du vaknat på fel sida i dag?

Anders 2: – Närå. Jag är vaken. Frågan är bara om du är det Anders? Du kanske inte är så jäkla präktig som du vill ge sken av. Min nästa fråga är: Varför blev du så tyst?

Anders 1: – Du är inget kul att prata med. Hej då!

Anders 2: – Vi ses hemma, surmört!