En samling nördmusik för kultureliten
Trots tv-spelens utveckling och hur fantastisk den interaktiva underhållningen faktiskt blivit, så finns det fortfarande tvivel om att spel skulle kunna anses vara en ”riktig” konstform.
Relaterat
Många, i synnerhet från en äldre generation, ser fortfarande på spelande som ett barnsligt intresse för lika barnsliga människor.
Men spelen har trots detta fått stiga in i finrummen mer och mer under de senaste åren, och saker som grafisk design, berättande och musik, för att nämna ett fåtal moment, är numer något som i spelens värld kan jämföras med valfri filmproduktion från Hollywood, en industri som spelbranschen också toppar när det kommer till ekonomisk omsättning.
En av de mest ultimata allianserna för att främja spel som just en konstform, är hur vi numer kan gå på en klassisk konsert, med en klassisk symfoniorkester, för att höra denna spela, just det, klassiska stycken från tv- och dataspel.
Nu i dagarna släpptes ett högst intressant album med London Philharmonic Orchestra, där en bred repertoar av ledmotiv och andra låtar från tv-spelens värld, ges en ny dimension av denna eminenta orkester, som med den absolut högsta respekten framför ett komplett album för de allra mest inbitna nördarna, och även för dem som på något sätt har ett intresse för klassisk musik.
Älskade spel som ”Tetris”, ”World of warcraft”, ”Final fantasy” och givetvis ”Super Mario”, finns med i repertoaren, men även mer oväntade överraskningar som ”Call of duty” och svenska stoltheten ”Battlefield” får sin musik framförd.
För den oinvigde så låter den här skivan antagligen som en samling med välljudande klassisk musik, men för den inbitne så är det nästan lite religiöst. Att som rollspelare få lyssna igenom ledmotivet till ”The elder scrolls: Oblivion”, eller en melodi från fantasti ska skräckeposet ”Bioshock”, framförd av en symfoniorkester så pass meriterad och erkänd som London Philharmonic Orchestra, det är en känsla som är löjligt varm och behaglig.
För skeptikern, som inte har intresse, förståelse eller, ibland, respekt för tv-spelen, så är det här lite av en inkörsport för att förstå hur långt vi faktiskt kommit.
Hur långt spelen har tagit sig från att vara något som endast barnen skulle syssla med, till att stiga in i finrummet och visa upp sig som en mer erkänd kulturform.
För det här är trots allt vansinnigt vacker musik, lika genomarbetad och kvalitativ som spelen den härstammar från. Oavsett om du är gamer eller inte, så är det ett album som tveklöst kan uppskattas. Du kanske missar bonusen att veta vilket stycke musik som är från vilket spel, men spelar det egentligen någon roll när det handlar om klassisk musik som är högkvalitativ oavsett?
