Det ska sitta stilla vid matbordet. Att det äter allt och mycket är en självklarhet.

Innan man får barn har man så många tankar och funderingar kring hur man vill att det ska bli. Om hur man vill att de ska bli. Om hur man vill vara som förälder. Hur barnet ska uppfostras.

Efter att ha varit mamma i 2,5 år kan jag bara konstatera att inget blev som jag trodde. Eller ville. Trollungen vill absolut inte ha tofsar i håret, hon vill helst inte kammas över huvud taget. Resultatet, ett hår som står åt alla håll.

Hon vill heller inte sitta still vid matbordet när det är dags att äta. Egentligen vill hon inte äta alls, förutom kanske mackor, yoghurt, popcorn och choklad. Fick hon bestämma skulle hon och pappan göra chokladbollar varje dag.

Skorna sparkas snabbt av och hamnar i olika hörn i hall­en, jacka och byxor slängs av i farten och ligger kvar där de landar. Försöker jag få henne att ta på sig de kläder jag vill att hon ska ha (gärna matchande) möts jag inte sällan av en unge som lägger sig raklång med ansiktet mot golv­et. Frågar jag om hon kan städa upp efter sig kan jag lika gärna mötas av svaret:

– Nej, det får du göra mamma. Jag orkar inte.

Nu har vi välsignats med en dotter som är underbar på alla sätt och vis. Trotsig är hon, som sig bör, men än så länge känns det ändå ganska lindrigt. Ingen mat blir kastad på golvet, hon skriker inte särskilt ofta i vrede och tårarna är relativt sällsynta.

Men jag är inte lika tuff, hård och konsekvent som jag från början trodde att jag skulle vara. Det är så klart en kombination av blind förälskelse och lathet som gör att man inte lever upp till de krav och förväntningar man från början hade på sig själv som blivande förälder.

När man sitter där med sin bulle i ugnen inser man ­inte vilken makt den obegränsade kärleken man kommer känna för det där lilla livet har. När man tycker att andra barn är gnälliga, jobbiga, stökiga och irriterande, hör man liksom inte hur ens eget låter när det är argt eller trött. Medan övriga medmänniskor lätt kan snörpa på näsan och glo surt på min dotter om hon gnäller över något så märker jag det knappt själv. Eller det kanske jag gör, men jag reagerar inte som dem eftersom jag anser att hon är sötast och bäst i hela världen.

Jag är liksom hjärntvättad.

Och när hon lättsamt sparkar av sig skorna i hallen plockar jag upp dem och ställer dem på skohyllan. För allt som oftast orkar jag inte ta konflikten. Ibland gör hon det med lätthet när man ber henne, ibland skiter hon i det fullständigt. De gånger hon skiter i det fullständigt kan jag göra ett försök att få henne att ställa skorna på plats. Men vill hon inte så är det stört omöjligt att få henne att göra det. Det är inte värt att ta konflikten.

Samma gäller kläderna. Helst klär hon på sig själv och då kan det lika gärna bli med trosorna utanpå tightsen, tröjan bak och fram och färger och mönster i grym missmatch. Ibland går det att lirka och få trosorna på först, ibland är det lika bra att ge upp direkt. Hon klär i alla fall på sig själv. Och förskolepersonalen är härdad.

Ofta är man för trött för att vara hård och konsekvent. Man har bara ett visst mått av energi i lager och den energin ska räcka till att lämna, hämta, jobba, laga mat, städa hemma, tvätta, och så vidare. Tömmer man lagret av energi på att bråka med sitt barn för att det inte har hängt upp ytterkläderna själv eller klätt på sig rätt så kanske det inte räcker till en trevlig stund tillsammans med sin kära efter att barnet somnat på kvällen. Så försöker jag att tänka.

Jag försöker intala mig själv att det där med barnuppfostran får komma sedan, just nu gäller det att få ett tryggt, älskat och lyckligt barn.

Inget blev som jag trodde eller ville vad gäller föräldraskapet. Det blev egentligen ännu bättre. För så fort hon behagade komma ut ur livmodern insåg jag att jag träffat mitt livs stora kärlek.

Resten får vi ta eftersom.