Bara 15 år gammal tränade min orienteringskompis Ulf hängivet, fanatiskt uppslukad av sin löpning. Han sprang överlånga distanser på vägarna runt Stockholms alla södra för­orter. Träningsmängden var helt vansinnig, farlig för en 15-årings kropp och psyke.

På Idrottsgalan i måndags fick Patrik Sjöberg kvällens varmaste applåd. Han tog emot ”Sportspegelns” pris för sin sjävbiografiska bok ”Det du inte såg”, om sexuella övergrepp han utsattes för av sin tränare. Sjöbergs bok, efterföljande avslöjanden av liknande berättelser och debatten efteråt, är en av fjolårets viktigaste idrottshändelser. Så utmärkelsen var välförtjänt, men punkterade galastämningen under några ögonblick. Elefanten i rummet som helst ingen ville prata om hade plötsligt kommit lös.

Patrik Sjöberg fångade in publiken igen genom att precis som väntat prata om annat, såga musiken och bjuda in till efterfesten. En elegant avledningsmanöver.

Det intressanta är elefanten. Den står kvar som ett monument över idrottsåret 2011:

Året då förbundskapten Erik Hamrén och fotbollförbundets högsta ledning behövde fundera ett dygn innan de kom fram till åsikten att Alexander Gerndt inte borde spela i landslaget sedan han dömts för hustrumisshandel.

Året då våldet inom ishockeyn förvärrades. Flera spelare, även ungdomar, utsattes för allvarliga skallskador, samtidigt som Niklas Wike­gård och andra expertkommentatorer försvarade varför hockeyn måste ha en vidare tolkning av begreppet misshandel än övriga samhället.

Året då friidrottsförbundets ledning allt mer tappade trovärdigheten för varje gång de behövde förklara att uppgifterna om sexuella övergrepp visst togs på allvar.

Så kom då förra veckans avslöjande om innebandylaget med 14-åriga pojkspelare, där tränaren använde sexistiska metaforer för att grabbarna skulle begripa försvarsspelet.

Ett exempel var spelsystemet ”Petra”, som ”dominerar och bestämmer vad motståndaren ska göra. I sängen kan du riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan, ju mer energi desto bättre.” Innebandytränarens metoder fördömdes förstås omgående och på alla nivåer. Från Riksidrottsförbundet och nedåt, men kan varje liknande händelse på klubbnivå bortförklaras som en enskild incident, när de värderingar tränaren ger uttryck för går att spåra så högt upp i idrottens ledarskikt? Bilden från fjolåret är just denna.

Ulf var värdefull i vårt pojkstafettlag i mitten på 1970-talet. Liten och lätt, med sin envishet och vältränade kropp, kunde han hänga med som ingen annan i gänglöpningen på förstasträckorna. Vi andra fick bra utgångsläge. Trots framgångarna och hans talang tog ingen tränare sig an Ulf för att få träningsmetoderna att bli mer rimliga och långsiktiga. Möjligen visste man inte bättre när det gällde ungdomsträning då. Kroppen höll förstås inte så länge. Ulf slutade.

Otaliga utbildningssprojekt har påbörjats och avslutats i klubbar och förbund sedan dess, ändå verkar historien upprepa sig om än med olika uttryck. Ena gången handlar det om barnträning som spårar ur, nästa om värderingar.

Jag tror inte grundproblemet finns på klubbnivå, de allra flesta ledare och ungdomstränare gör ett fantastiskt arbete.

Nej, elefanten som skymtade till bland gala­kostymerna gömmer sig i bilden av en närmast oantastlig rörelse, alltid framgångsrik och godhjärtad, som byggts kring idrotten (bland annat med hjälp av de tv-sända galorna). Med den självbilden växer rörelsens oförmåga att se egna brister lavinartat, och den enklaste försvarsmekanismen blir att försvara övergrepp som enstaka avarter, inte­ som symptom på ett systemfel. Att andra folk­rörelsedrivna organisationer länge jobbat betydligt mer framsynt med problemen framkom i spåren av avslöjandena om sexuella övergrepp.

Så frågan är: Lever idrottens olika ledar­figurer fullt ut, genom sitt eget agerande, upp till de ideal man vill förmedla till sina klubbar och ut i resten av samhället?