Anders Sunna är en 26-årig konstnär från Norrbotten som gått Konstfack och Umeå konstskola. Han har varit i de finaste salongerna. Men han har flyttat tillbaks norrut och bor just nu i Vännäs.

I lördags var det vernissage för en utställning på Ahlbergshallen. Och jag tror aldrig att jag mött en utställning så fylld av ilska, kraft och vilja att förmedla något. Anders Sunna är same och han är förbannad. Och han använder varenda uns av sin stora konstnärliga begåvning för att peka på problem, reta makthavare och väcka betraktaren.

Den som läser tidningar och följer media kan lätt tro att svenska samer bara har ett enda problem och det är rovdjuren. Om det inte­ fanns rovdjur så vore varenda same så lycklig så. Men för Anders Sunna och över 90 procent av svenska samer är rovdjuren sekundära. De berör i första hand de samer som får ha renar. Anders Sunna och hans bröder har inga renar. De vill ha renar men de får inte för svenska myndigheter.

– Ju färre som får ha renar och ju färre renar innebär också att samisk kultur trycks undan. Renen står i centrum och det är den starkaste symbolen för det samiska, säger Anders med eftertryck.

På väggarna på Ahlbergshallen hänger målningar i blandteknik som ropar ut sitt budskap. Där finns tingssalen med samlingar av dödskallar och annat i det fördolda. Där finns vägskyltar som målats så att de liknar trolltrummor. Där finns länsstyrelsetjänstemannen med en uniform som ser nazistisk ut.

I den samiska konsten finns många mästare som Lars Pirak, Erling Johansson, Brita Marakatt-Labba och många fler. Men den störste är Nils Nilsson Skum. Och på utställningen finns en målning av fjällen som har samma grafiska stil som Nils Nilsson Skum. Men på Anders Sunnas målning är det bara fjällen och inte fjällen och de stora renhjordarna som fyller de klassiska konstverken. Anders Sunna kallar sin målning Tystnaden. Och om man kan sin samiska konsthistoria så blir det verkligen en talande tystnad. Dessutom är många av de mest kända samiska konstnärerna bara tillbakablickande på idyller i natur och renskötsel. Den bild Anders Sunna skapar är just nu och väldigt långt ifrån idyllen.

Anders målar på träskivor som han själv sågar till. Det ger honom större möjligheter att blanda fototryck, måleri, street art och collage och att skära i ytan eller använda andra verktyg på det spännande sätt han gör. Och flera målningar är på vägskyltar vilket blir symboliskt i sig.

Anders Sunna vill lyfta fram något viktigt och något de flesta av oss inte har en aning om. Det finns ett annat förtryck mot den samiska befolkningen. Och de samer som syns i debatten talar om helt andra frågor. Så den här utställningen ger röst åt dem som sällan hörs.

Anders Sunna är på väg. Min tro är att han inom en snar framtid kommer att låta tala om sig stort på det nationella planet. För det här är inte bara rasande det är också rasande bra. Och jag ljuger inte när jag säger att Anders Sunna på Ahlbergshallen visar en av de starkaste konstutställningarna i Östersund på många, många år.

Åsa Davidsson ställer ut sedan i lördags hos Lars Bolin Gallery. Jag upptäckte henne i höstas när hon ställde ut på Kulturens hus i Luleå.

Åsa Davidsson skapar målningar där det finns människor och mestadels unga flickor. Dessa barn finns i olika situationer som blir en slags utsnitt ur ett sammanhang. Vad som hänt före den målade bilden och vad som händer efter får betraktaren själv skapa.

I de situationer vi ser finns flickor som leker under en bro, flickor på en myr där en björn kommer, flickan fram huset där en helikopter är på väg upp eller ner, två flickor utanför och en instängd i en glasbur och så vidare. I några målningar är flickorna placerade mot en fond av ett slags upplösta landskap där färgerna rinner.

Det är helt uppslukande att vandra runt bland dessa starka bilder. Och det ockuperar hjärna med alla dessa funderingar på vad som skett eller vad som ska ske.

Utan den rent tekniska skicklighet som Åsa Davidsson har skulle detta lätt bli för mycket av allt. Nu balanserar det hela tiden på rätt sida utan att för en sekund falla över.

När jag tycker mig se något norrländskt över vissa målningar så berättar Åsa hur mycket Västerbotten betyder för henne. Där fanns hennes mormor och det är hennes mormors hus vi ser på målningen med helikoptern.

Den konst som nu visas hos Lars Bolin Gallery är av det slag som påverkar betraktaren. Inget fel i det. Och ja, jag tycker väldigt, väldigt mycket om Åsa Davidssons målningar.

Apropå samiska konstnärer så har någon uppe på ATS-området effektivt utplånat ett stort konstverk av Erling Johansson. Verket hette ”Speglande fria vandrande horisonter” och det målades direkt på väggen av Erling själv 1983. I det som nu är Mr Husman i Certus-huset, fanns denna väggmålning med granar, horisont och vatten som nu är helt borta. I stället finns ett helt annat konstverk på plats i glas och med en glasvägg. Erlings granskog, horisont och vatten har bara försvunnit.

Kanske är det bara jag som saknar det. Men i min värld är Erling ­Johansson en viktig konstnär som inte får hanteras hur som helst …