Gyllenhammars Mustasch riffar vidare
Fokus på trummorna och riffen, med en saftig produktion. Det är det som Mustasch, återigen, handlar om.
Relaterat
Vibbarna till gamla skolans hårdrock- och thrash-band finns kvar och den självklara snällheten i materialet lyser igenom mer än någonsin. För Mustasch är ett snällt hårdrocksband. Kanske det allra snällaste.
Ralf Gyllenhammar sjunger bland annat om barnuppfostran, något som känns ganska passande i samband med hur folklig karln faktiskt blivit. Att han tydligen, enligt diverse obekräftade uppgifter, ska ha ett helvetiskt temperament privat, visar sig inte speciellt ofta på nya ”Sounds like hell, looks like heaven”.
Det känns rent, väldigt polerat och stundtals förlitar sig vissa låtar lite väl på exempelvis Dave Mustaine eller Metallica och lyssnarens förkärlek till dessa. Någon riktig rock ’n’ roll-smutsighet finns inte, men likväl ett par tunga riff som räddar faktumet att det ibland känns så rent och snällt att genren ”radhusmetal” är på väg att födas. Spåren ”Speed metal” och ”I don’t hate you” har mer attityd, lite jävlar anamma, och för tankarna till annan attitydrock, bland annat Danko Jones, samt Mustasch tidigare verk. Även spåret ”Destroyed by destruction” förtjänar ett omnämnande, inte bara för sitt old school-riffande, men också för titeln. Den är tämligen stenhård.
På det stora hela handlar det om mer Mustasch, något som antagligen känns behagligt för många då Gyllenhammar extraknäckt som tv-personlighet en längre stund och hårdrockandet delvis fått ligga på is. Och det är inte dåligt. Det är habil, riffig rock som mellan varven kanske känns lite för polerad, långsam och snäll, men det finns ändå nog med godbitar för att trösta den kräsne. Den som lyssnar lite extra noga får också en bonus i form av ett par riktigt vassa formuleringar signerade Gyllenhammar.
