Kanske kan ni er Strindberg, eller så känner ni mer bara till honom, som mig. Hur som, så får ni kanske höra någonting av honom under årets gång. I år är det nämligen hundra år sedan han dog. Jag gjorde i alla fall det. Jag hörde något av honom. Och fastnade.

Med risk för att framstå som en dyster tänkare i min debut som torsdags-krönikör, men nu har jag chansen, och jag har något viktigt att berätta för er.

Det var söndag morgon och jag släntrade in i min lägenhet från tvättstugan och slog på tv:n i förbifarten. ”Det är synd om människorna. Det är verkligen synd om människorna…” Det var skådespelaren Börje Ahlstedts röst, ni vet Ronja Rövardotters pappa, som läste ur just Strindbergs pessimistiska ”Ett drömspel.”

Det må hända att det var synd om Strindberg själv. Men det hör inte till historien.

Det berörde mig och Börje Ahlstedt läste så fint. Min koncentration var total, ni vet så där pass att man kommer på sig själv med att dregla av koncentration. Jag följde hans rytm, hans röst, hans konstpauser och han gjorde det så bra.

När monologen var över stod jag inte längre i köket utan satt på soffans armstöd med det kallnande kaffet på diskbänken. Tilde de Paula tog skådespelarens händer och skrattade.

Och jag, jag satt och grät.

Sedan följde en intervju och Börje Ahlstedt beskrev sin relation till Strindberg. Men han berättade också om hur han en gång i tiden kommit till insikt med saker och ting. Och jag kände igen mig.

Han hade börjat på Dramaten i unga år, men i stället för att vistas inne i teaterns lokaler, satte han sig oftast på kafé Nybrogård mittemot Dramaten. Och där satt han nästan i ett år och stirrade mot byggnaden och var rädd.

Rädd för vad? Ja allt det där vi är rädda för skulle jag tro; att göra bort sig, inte duga till, verka dum…

Men så en dag, klack det till i huvudet på den unge Börje. Varför satt han där när sceningången till Dramaten låg över gatan? Plötsligt var det som att hindrena aldrig funnits. Han gick in.

Där inne blev han kvar, upptäcktes av Ingemar Bergman och blev skådespelare på riktigt.

Den där tanken under en tiondels sekund gav honom ett nytt liv.

Berättelsen påminde mig om något jag var med om i somras.

Jag hade en dålig längre period och satt på jobbet och stirrade in i datorskärmen på oskarp text. Solen sken utanför fönstret men allt kändes bara skit. Och det tog upp hela min värld.

Jag vet inte vad som hände med mig och visste jag det skulle jag aldrig mer ha en dålig dag. Men det spratt till i mig, precis som med Börje Ahlstedt på Nybrogård kafé. Min dåvarande rumskamrat på jobbet trodde nog jag hade ett mästerligt scoop på gång när jag sprang mot telefonrummet, men det var för något mycket viktigare.

”Nu vet jag!”, skrek jag. ”Det börjar och slutar med dig själv! Det är det enda som räknas!”

Jag hade ringt upp en kompis, för jag var tvungen att berätta den stora nyheten för någon.

”Vi väljer själva hur vi ska må och det gäller att bli medveten om det”, frustade jag.

Min vän, som är van vid mina utsvävningar, hörde att det var allvar den här gången. Det här kunde betyda något stort och livsavgörande för oss båda. Hon lyssnade och jag berättade om min upptäckt.

Nu kanske ni blev besvikna på min så kallade uppenbarelse, eller tycker att jag svamlar. Men jag kan tala om att jag haft inte har haft samma dåliga dagar sedan den här dagen och frasen finns hela tiden i mitt huvud. Sedan är nog inte det viktiga att få en uppenbarelse, utan att inse att det faktiskt börjar i tanken. Vi kan välja att må bättre.

Det kanske är synd om människorna, vem vet, med alla dessa krav vi har från omgivningen och från oss själva. Men samtidigt så är det väldigt fint att leva, väldigt fint att vara människa.