Jazzigt värre, Paul
Relaterat
Det mest fundamentala när det handlar om att lyssna igenom och utvärdera något av Paul McCartney, är att glömma allt vad Beatles heter. Det är en svunnen period. Det finns ingen poäng i att leta nya hits som ska kunna tangera det bästa från Beatles, inte minst för att det nu är en annan tid och den mest kreative medlemmen av den legendariske kvartetten faktiskt sysslar med annat än snabba hits.
Popmusik, visst, men det är ju egentligen bara ett fragment av vad McCartney faktiskt varit synonym med de senaste 40 åren, mellan klassiska kompositioner och mer experimentella utsvävningar. Paul McCartney beskriver själv det nya albumet ”Kisses on the bottom” som något att lyssna på efter jobbet, i sällskap med ett glas vin eller en kopp te, något som faktiskt känns som en väldigt passande scen.
”Kisses on the bottom” (eller ”Pussar på rumpan”, om den titeln känns mer bekväm) är i grunden en samling av gamla jazzklassiker, som det nu andas nygammalt liv i av den forne Beatles-medlemmen och endast två av låtarna på albumet, ”My valentine” och ”Only our hearts”, är skrivna av McCartney själv. Men oavsett original- eller covermaterial, det som står ut på ”Kisses on the bottom” är hur vansinnigt okomplicerad och enkel den känns, utan att på något sätt bli speciellt tråkig.
McCartneys numera lågmälda röst känns visserligen passande för ändamålet som låtarna ska utgöra, med dess ofta rökiga karaktär och lunkande jazztempo, men det är också en påminnelse om att rösten närmar sig 70 år. Det okomplicerade och enkla må kännas bekvämt mellan varven, men det saknas absolut ett eller två spår som verkligen står och och blänker lite extra. Det närmaste är egenskrivna ”My valentine”, som fantastiske Eric Clapton ger en helt ny dimension med sitt patenterade gitarrspel.
Det är inte omöjligt att se tillbaka på Paul McCartneys mer jazziga kompositioner från Beatles-tiden och känna en bekantskap i ”Kisses on the bottom”. Mycket av materialet som McCartney skrev då det begav sig under 1960-talet, och som distanserade sig från de mer klassiska poplåtarna, exempelvis ”Honey pie” från det vita albumet, känns här igen. Intresset för att bredda materialet fanns således givetvis tidigt och har därför mellan varven återkommit under Paul McCartneys solokarriär, i olika kreativa former. Det här är dock första gången det känts så bekvämt, avskalat och enkelt, något som på det stora hela är positivt, trots att det hade känts kul med lite av de klassiska popmelodierna, även om det bara hade handlat om ett eller två spår.
