Dagen då dubstep dog
För många har basbägaren wobblat över för länge sedan. För mig kom den slutgiltiga knäcken i helgen.
Relaterat
Jag satt som vanligt, när jag har lite tid över, på ett par hiphopbloggar på The Internetz. Fann först det jag letade efter och sedan något jag inte ville finna. Cypress Hill, hiphoppionjärerna, var aktuella med en ny låt.
So far so good. Enda problemet var att det var en dubsteplåt.
Jag upptäckte dubstep 2008 genom mina graffpolare, som jag tror hade hittat musiken via graffitifilmer. Men jag var långt ifrån unik. Väldigt många ungdomar över hela världen upptäckte musiken i ungefär samma veva.
Det känns som den nu gjort sitt ärevarv runt jorden och blivit såld vid medaljutdelningen efter. Den har förändrats så mycket, speciellt av amerikaner. Imponerade av den tunga och snabba basmusiken har den tilltalat amerikanska ungdomar, men mest efter modifiering.
Någon myntade uttrycket ”brostep” – som jag skulle förklara som den brittiska dubstepens omogne, ungkarlsårige amerikanska kusin. Grabbig ösmusik anpassad för ”bros”.
I stället för massiv sub-bas läggs töntiga röster, rockriff och electrosynthar i fokus. Detta är så långt ifrån vad som tilltalade mig och många andra när dubstepen kom. Hur urspårade de här nya brostep-låtarna än är blir det aldrig hårdare än en riktig dubsteplåt där sub-basen förmedlar en känsla av eufori, danssug eller kamp – känslor som jag inte kan hitta i det nya soundet.
Precis som den första vågen av punk bara varade några år och sedan förklarades död, vill jag här utropa att dubstepen är död.
Det har säkert folk runt om på jorden gjort sedan något år tillbaka, men jag har stått ut med det nya soundet och tänkt att det ändå ibland kommer en ny dubstep-låt som kan tilltala mig.
Så, Cypress Hill – min teori: De vill hålla sig relevanta i en tid då många nya artister tar över USA:s hiphopkarta, och gör då en låt som riktar sig till den amerikanska ungdomen som fått upp öronen för dubstep, förlåt jag menar brostep.
Resultatet: Folk som inte vet bättre går loss och och jag dör lite inombords.
Eller så överdriver jag. Cypress har blivit gubbar vid det här laget, och vill testa något nytt för att hålla musiken fräsch, inte stampa vatten i samma ljudvågor – var ni med på den?
Ska man göra samma sak man blivit känd och erkänd för genom hela sitt liv, eller ska man våga utvecklas och anta nya utmaningar? Vare sig det är förändring inom musik, vänskap, jobb eller vad man än företar sig.
Men Cypress Hills flört med ”det ungdomarna gillar just nu” känns bara som ett försök att äta på dubstep-kakan, något många artister från olika genrer gjort ett tag nu. Och just därför klär jag min Benga-tolva (tack Anna!) i svart kostym och minns tiden vi hade från 2008 till januari 2012.
Good times, men nu får det vara
Senaste kommentarerna:
Skrivet 26 mar 2012 08:52 Vulverine (Ej registrerad)
VAD VILL DU SÄGA MED DENNA TEXT? FATTAR INTE.