Lagom är bäst - bevisligen
Relaterat
”Det betyder alltså att mitt barn, som har lagom lyckliga och medelmåttigt begåvade föräldrar som bor i ett helt vanligt radhus har alla förutsättningar att må bra. Kanske till och med skitbra. Nu känner jag mig som en vinnare”, skriver Annacarin Aronsson med utgångspunkt i beteendevetaren Cecilia Åslund i en avhandling.Foto: ScanpixFotograf: Annacarin Aronsson
Fakta
Medelmåttornas fördelar
Tidningen Chef har intervjuat ett antal chefer för att höra hur de leder sina ”medelmåttor”. Svante Leijon, docent i företagsekonomi och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg menar nämligen att det finns en risk om en organisation i alla sammanhang strävar efter att locka de allra största talangerna.
”Som chef har du medelmåttorna att tacka för mycket. Det är de som gör sitt jobb utan att knota, och utan att du behöver ägna dem speciellt mycket tid. När talangerna söker sig till ett grönare gräs hos konkurrenten är det medelmåttan som stannar kvar. Utan att göra något väsen av sig ser han eller hon till att verksamheten kan fortsätta”, skriver journalisten Annika Rosell.
”Medelmåttorna kläms mellan de duktiga och de hopplösa. De är tysta och lojala och gör sitt jobb. Och det kostar så väldigt lite att få dem att trivas”, säger en chef.
Tidningen ger också tips på hur man kan få medelmåttor att trivas på jobbet. Beröm är ett sätt: ”Eftersom medelmåttor sällan vill göra karriär, måste du hitta andra sätt att belöna dem. Ibland kan det räcka med ett berömmande personligt mejl.”
Jag när en hemlig dröm – att bli diplomat. Dels skulle jag kunna tänka mig att jobba utomlands, dels tycker jag att diplomater verkar vara så ”stiffa” (mest äldre gråhåriga män i kostym) att en ung, kvinnlig feminist skulle kunna liva upp i holken lite. Dessutom borde ju Sverige, som ligger i framkant vad gäller jämställdhet, tacka och ta emot om en ung kvinna med feministåsikter vill jobba för nationen i utlandet. Eller hur?
Nu finns det faktiskt möjlighet att bli diplomat, UD söker folk till diplomatprogrammet lite då och då. Ett års utbildning, med lön, och man är redo för jobb åt nationen på ambassader och konsulat runt omkring i världen. Hur svårt kan det vara?
Skitsvårt, kan jag tala om. Jag har nämligen gått så långt att jag har kollat upp det. Man ska göra ett prov som består av flera olika delar. En del består av kunskapsfrågor. Det är här jag stöter på patrull, för det är inte vilka kunskapsfrågor som helst. ”Vad är kommittologi?”, lyder första frågan. Jag har inte en blekaste aning. Ett snabbsök på google gör att jag hamnar på regeringens hemsida, under en rubrik som heter ”Diplomatins abc”. Passande. Kommittologi betyder visst kommittéförfarande och med det menas att kommissionen måste samråda med särskilda kommittéer när den genomför EU-lagstiftning. Joru-serru-så-att.
En snabb blick på fråga två och tre och jag inser att jag är körd. Har inte en chans. ”Hur stort är det svenska utvecklingsbiståndet för budgetåret 2009” är en annan fråga. ”Nämn fem av de länder med vilka Sverige har ett långsiktigt arbete”, ännu en.
J ag pendlar mellan att vara förbannad och deprimerad. Vad är det här? Måste man ha 200 i IQ för att klara det här testet? Überintelligenta på gränsen till socialt handikappade, är det sådana som UD vill ha att representera Sverige i världen? Eller är det så enkelt att man kommer in på utbildningen bara man kommer till platsen där provet är? Får man kanske ta med sig datorn eller använda lexikon när man gör testet? Är jag dum i huvudet?
Det blir nog inget diplomatprogram för mig. Jag kommer aldrig kunna plugga in alla världens presidenter, bruttonationalprodukter och EU:s lagstadgar så jag klarar provet.
Jag mår lite dåligt över min prestationsförmåga vad gäller diplomatprogramprovets kunskapsfrågedel ända tills jag läser resultatet av en avhandling gjord av beteendevetaren Cecilia Åslund. Hon har tittat på statusar bland barn och kan konstatera att det är medelmåttorna som mår bäst. De barn som kommer från högstatushem mår dåligt, tjejerna sämst. Även barn som kommer från socioekonomiskt sämre hem mår dåligt.
Bäst mår alltså barnen som kommer från en familj som är lagom lyckad, både karriärsmässigt och ekonomiskt. Barn som det går lagom hyfsat för i skolan mår bättre än de andra. Medelmåttiga mår bäst. Hurra.
Det betyder alltså att mitt barn, som har lagom lyckliga och medelmåttigt begåvade föräldrar som bor i ett helt vanligt radhus har alla förutsättningar att må bra. Kanske till och med skitbra.
Nu känner jag mig som en vinnare. Mitt barn har alla chanser att bli en lycklig människa. Jag skiter i vad Omans statsöverhuvud heter, bara mitt barn trivs med tillvaron. Min medelmåttliga dotter kanske inte heller blir diplomat, men vem vet, hon kanske kommer att jobba utomlands. Då kan morsan hälsa på. Kan det bli bättre än så?



Senaste kommentarerna:
Skrivet 24 nov 2010 00:30 Ewa (Ej registrerad)
Kunskapsfrågorna är inte något vidare svåra bara man läst internationella nyheter regelbundet. Sen underlättar det om man läst statsvetenskap eller ekonomi, vilket inte alls behöver betyda att man på något vis skulle ha högre iq, det handlar snarare om intresse. Och om man nu inte har dessa som privat intresse på riktigt, så blir man aldrig heller diplomat på riktigt.