Jag kan ibland komma på mig med att sakna den tiden när det var alldeles självklart att konsten tog ställning.

Konsten var antingen för eller emot.

Sedan kom det en tid när konsten mest verkade vara till för konstens egen skull.

Konsten blev så insnärjd i sina egna teori­er att den mer skrämde bort sin publik än lockade intresserade.

Men tiderna förändras.

I dag, onsdag, på eftermiddagen äger en konferens rum på Folkets hus i Östersund som handlar om ett av vår tids absolut största gissel.

”Människohandel i Sverige, Europa och Världen – vad angår det mig?” är namnet på konferensen som anordnas av Europa Direkt i Jämtlands län och som gästas av drottningen, Mark Levengood, Pierre Schori och Margareta Winberg bland många andra.

Aldrig är väl perspektivet på hur rika­ utnyttjar fattiga så tydligt som runt traff­icking, handel med barn och kvinnor, där ett skoningslöst utnyttjande av de allra mest skyddslösa sker, dels av dem som tjänar miljonbelopp på handeln, dels av dem som köper så kallade sexuella tjänster.

I samband med konferensen visas också en utställning som inte liknar någon annan konstutställning som gjorts; ja, i det här län­et i vart fall.

Margareth Beimarks ”Våga se verkligheten” sammanställdes ursprungligen i början av 2000-talet för arbetet mot sexuellt utnyttjande av barn och till stöd för dem som utsatts för övergrepp.

Första gången utställningen visades var på Folkets hus i Östersund i samband med en seminarieserie om just sexuella övergrepp på barn.

Utställningen fick ett enormt gensvar av dem som såg den och den mötte lovord för sitt sätt att öppna ögonen på betraktarna – inte minst från Stefan Nolervik här i ÖP.

Sedan har utställningen visats ett flertal gånger runt om i landet på brottsofferdagar och i samband de årligen återkommande manifestationerna med tema ”Trasdockan”: Trasdockan har blivit till en tydlig symbol för det sexuellt utnyttjade barnet och för de tusentals utsatta som nu är barn och de tusentals som en gång blivit utsatta.

Barn som någon slitit i, slängt undan i ett hörn och glömt bort.

Övergivna både av den som har utsatt barn­et och av samhället.

Margareth Beimark gör bilder i textil.

Hon skapar textila tavlor med applikationer. Symaskinen är hennes pensel.

Bilderna är tydliga och naivistiska och till bilderna finns utdrag ur olika tidnings­artiklar.

Sättet bilderna är skapade på fungerar dubbelt. Dels orkar man se det hemska, dels blir det naivistiska uttrycket i de textila tavlorna extra gripande.

Motiven är starka och visar övergrepp på barn i olika situationer – därför kan utställningen bara visas i sådana sammanhang som just nu i dag.

För det Margareth Beimark visar på är att de här övergreppen pågår hela tiden runt om i världen och även här i Östersund.

Att det är just barnet som är offret, som offras av en person som borde begripa så mycket bättre.

Det pratas oftast inte så mycket om den här verkligheten.

Men det är inte många veckor per år som det inte pågår någon rättegång på Östersunds tingsrätt där någon, som borde ha vetat så mycket bättre, är misstänkt för att ha utnyttjat ett barn sexuellt.

Även om utställningen just i dag bara visas för en enda dag hoppas jag att den åter kommer att ses och åter kommer att debatteras.

För så fungerar konst när den fungerar som bäst.

Jag hoppas samtidigt på fler utställningar med Margareth Beimarks textilkonst.

Hon har gjort en temautställning till; ”Lite stryk tål du” om mäns våld mot kvinnor.

Hennes övriga tavlor är däremot oftast mycket varma och fulla av humor.

Men tyvärr är det få i konstvärlden som vill visa textilkonst – den anses av någon anledning inte lika fin som andra tekniker.

Det är på alla sätt synd.

För övrigt dök Margareth Beimark plötsligt upp i rikspressen för ganska exakt två år sedan när bilder på hennes son Robbin, då studerande på konstskolan i Östersund, tillsammans med Paris Hilton dök upp i alla världens media.

Men det var ett sidospår …

•••

Ett annat och väldigt roligt sidospår är utställningen och skriften ”Östberget – En idé” på Färgfabriken Norr som hade vernissage i förra veckan.

Själva utställningen består av fyra ritningsbord med ritningar och modeller, två stycken mer uppbyggda modeller på bord, en på golvet liggande årstidsmodell av del ar av Östersund och Frösön som ändrar utseende hela tiden och så en större duk där en rörlig datoranimation av idéerna visas nonstop.

Vad handlar det då om? Ja, det mesta har redan blivit omskrivet i nyhetsartiklar.

För något år sedan handlade det om ”Björntanden”. En idé som jag tyckte mest kändes som ett mausoleum och som hade förstört Östberget för all framtid.

Stora hotell på stadsberg har genom åren förstört ekonomin för många kommuner.

De idéer som presenteras just nu på Färgfabriken Norr är i samklang med berget, de påverkar det inte på ett icke reparabelt sätt och de känns uppfriskande på många sätt.

Visst handlar det om belysning, speciella gångvägar på broar och en restaurangliknande byggnad insprängd i berget.

Slalombacken på Östberget är Östersunds mest kända synliga landmärke, ja förutom det oftast osynliga Storsjöodjuret förstås.

Tusentals och åter tusentals som passerat Östersund har noterat slalombacken nästan mitt i stan. Och berget ser vi alla.

Nu är det på väg att bli reservat för dem med tillräckligt med pengar för att bygga kåkar där.

Den här idén skulle återerövra Östberget till östersundarna.

Boken om projektet av Londonbaserade arkitektfirman 42/architects och Färgfabriken skänker hopp.

Och det är just den här typen av bidrag som gör Färgfabriken till en så rolig aktör att ha här i Östersund.

Synd att de inte fanns här när planerna för Stortorget tog fart – de hade nog behövts där också.

•••

Förra veckan publicerade vi en kalender över vårens utställningar i Östersund. Några ändringar av datum har skett därefter och några utställningar har tillkommit. Dessutom blev det fel datum i bildtexten till Yrjö Edelmanns bild – men rätt datum i kalendern. Jag återkommer med fler utställningar och nya datum om någon vecka när alla arrangörer vaknat ur januaridvalan.

•••

Till helgen drar utställningssäsongen i gång på allvar i Östersund med flera utställningar med vernissage på lördag.

Mest spännande i förväg verkar Modhir Ahmed på Ahlbergshallen att vara. Modhir är född och utbildad i Irak, studerade på konstakademin i Warszawa och bor numer i Dalarna.

Han har gjort en bok där han illustrerar dikter av Tomas Tranströmer, ställer ut över hela världen och har 2009 erhållit flera internationella priser för sin konst.

”Verk på papper” är utställningen på Ahlbergshallen döpt till.