Vi börjar dagens krönika i Persåsen. I den stora utställningslokalen, alldeles intill BMW-bilen klädd med trä, hittar man just nu måleri, collage och skulptur av Margareta Sjödin. Margareta som är född och uppvuxen i Härnösand hade sin debututställning för 38 år sedan i Båstad. Det var fyra år efter att hon fått sitt gigantiska genombrott i SVT:s ”Partaj”. I den riktigt rörande triptyken ”Memories” finns det bilder från hennes uppväxt och bilder på den väldigt vackra blonda flickan som fick hela landet på fall med sitt ”Har jag gjort bort mig nu igen!”; vilket egentligen bara var en försvenskning av Goldie Hawns roll i den amerikanska förebilden.

Jag har mött Margareta Sjödins konst tidigare och ärligt talat inte varit särskilt imponerad. På Persåsen finns också de där ytligare, lite banalare målningarna som min betydligt yngre fotograf så passande beskrev som ”Dollarstore”-konst. Men där finns också ett måleri och verk i blandteknik med en helt annan tyngd i uttrycket. Ett impressionistiskt m åleri på gränsen till det abstrakta som vågar ta i och vågar gå över gränser. Här finns en stor målning ”Ice and Fire” som ser precis alldeles nedfrusen ut och en lika stor ”Big Bang” där tillvaron tycks explodera i guld, rött och svart. En bakgrund är givetvis de stora bränderna i Kalifornien som en gång totalförstörde Margaretas familjs hus och hem.

Margareta Sjödin blandar det enkla och det svåra. Och som nämnts blir det ibland för mycket åt båda hållen. Men som helhet är det ändå en väldigt sevärd och omfattande utställning. En utställning för fler än oss, jo, jag var visserligen bara åtta år då men minns henne klart, som ”bara” minns Margareta som ung skön blondin i ”Partaj”.. Och jämfört med de tidigare gångerna jag upplevt hennes måleri är det här bitvis stora steg på väg mot något riktigt spännande.


Länet har några riktigt livaktiga konstföreningar. Ovikens konstförening har ett antal utställningar varje år. Sommarutställningen under ”Kulturveckorna” är traditionell. Och vartannat år äger den rum på Persåsen och vartannat år i samband med musikveckan. I år är det Lejonkulan inne hos Wikners i Persåsen som under två veckor visar konst av tre kvinnliga konstnärer med anknytning till Oviken. Totalt är det närmare trettio verk som visas.

Gunvor L  Karlstrand är den som visar flest verk. Gunvor har man tidigare kunnat m öta vid olika utställningar, senast på Galleri Tängtorpet. Hon är diplomerad uttryckande konstterapeut och gick Östersunds Konstskola i slutet av 1990-talet. Hennes måleri är färgstarkt och färgerna i sig bär ofta själva budskapet. En del är konkreta och andra går åt det abstrakta, som en slags rymdbilder. Här finns också en hjärtinstallation i den öppna spisen.

Yngste utställare är Linda Olofsson som är född och uppvuxen i Oviken. Ett stipendium från Ovikens konstförening efter nian fick hennes att vilja satsa vidare på konst vilket ledde till konstinriktning på gymnasiet. Som skylt till utställningen ute i Galleri Blå Lampan står ett staffli med målningen ”Vanheder”. En målning i akryl med en blå ryggtavla, enkelt men snyggt. Ett antal tuschteckningar med ormtema hänger inne på väggen. I sin enkelhet och i sitt linjespel blir de riktigt spännande.

Maja Hallén kunde vi i våras möta på Härke Konstcentrum. Hon är uppvuxen i Jämtland och har också gått Östersunds Konstskola. Numer bor hon i Karlskrona. Det är uppfriskande att återse de bästa verken från Härke. Linoleum-snittet ”Kyss” är väl värt att se flera gånger liksom ett par serigrafier.

Ovikens konstförening har sina kulturdagar under två veckor så den 1 augusti plockas allt ner.

Sommarens kanske mest speciella och mest tekniskt skickliga konstverk kan man från och med nu se i all sin praktfulla glans inne i den Thailändska paviljongen i Utanede. Väggmålningen som täcker hela väggen bakom statyn inne i paviljongen visar den svenske och den thailändske kungen år 1897, det vill säga Culalongkorn och Oscar II. De thailändska konstnärernas har jobbat sedan i juni för att föra över skisserna till den stora väggen. Det är ett enormt precisionsarbete med människorna, palatsen och inte minst elefanterna. Konstnärernas namn är Mr. Anurak Intawong, Mr.Jatuporn Pangsang, Mr.Samram Maneerat och Mr. Utsa Wayiasrisaeng. Jag var där mitt under arbetet och såg dem ligga på byggnadsställningar och hur noggrant allt utfördes. Resultatet är både imponerande och mycket sevärt.

Jag hoppas så många som möjligt såg dokumentären i K-special i SVT i fredags. ”Den stora konstbubblan” av konstkritikern och dokumentärfilmaren Ben Lewis var synnerligen avslöjande för de stora internatio nella auktionshusen och konsthandlarna. Att samtidskonsten är utsatt för sådana enorma spekulationer och fula tricks hade man kanske kunnat ana – men inte omfattningen. Ben Lewis film får en att åtminstone tappa all lust för en konstnär som Damien Hirst för många år framåt. Trovärdighet är en förutsättning för alla bra kultur. Att medvetet vilseleda sin omgivning kan i och för sig vara ett konstprojekt i sig. Men för Damien Hirsts enorma uppblåsthet har det varit en förutsättning för att behålla sin position. Dokumentären finns fortfarande att se på SVT Play.

På söndag är det dags för det största konstprojektet i Jämtlands län någonsin. ”En klang av tystnad” som utspelas på 68 olika platser samtidigt. Alla dessa kyrkor kommer att fyllas med kulturutövare från kulturens alla olika inriktningar; konstnärer, musiker, skådespelare, författare, fotografer, sångare, ja, allt vad som tänkas kan. Klockan 17.00 på söndag är det dags. Det är bara att hoppas på massor av besökare till alla dessa fina kyrkobyggnader. Oroväckande är att mediabevakningen hittills varit ganska dålig. Detta borde få stor nationell uppmärksamhet.

Christer B. Jarlås