I våras hyllade jag brittiskan Kate Lyddon stort när hon ingick i en samlingsutställning på Galleri Remi. I lördags var det vernissage för en separatutställning, ”The Feeling”, med sammanlagt 18 originalverk där Kate blandar måleri och teckning med textade ord, collage, textil och ja, lite av varje.

Tyvärr kunde inte Kate Lyddon själv komma till vernissagen då hon samma helg medverkade i viktiga mässan ”Chic Art Fair” i Paris.

Annars kommer Kate gärna till Sverige då hon 2003–2005 gick en för henne frigörande projektutbildning på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

En utbildning där hon frigjorde sig från sin mer traditionella brittiska master från Chelsea College of Art. Nu säger hon att hon vill köpa hus i Sverige.

Men först som sist. Skynda er till Galleri Remi!

Det som visas på väggarna där är konst som skapad med traditionella metoder som ändå blir bland det mest spännande man kan uppleva i dag.

Kate Lyddon kommunicerar samtidigt på flera plan.

Både i målningarna och i teckningarna arbetar hon kaleidoskopiskt, dels med urklippta och inklistrade figurer, på samma sätt som en Jockum Nordström, dels med ditklistrat hår, tapeter och en massa annat.

Dessutom lägger hon hela tiden till ord som skrivs in ibland smått och ibland stort.

Kate Lyddons perspektiv är givetvis kvinnligt.

Det pendlar mellan utsatthet och jävlar anamma. Ibland längtar figurerna efter drömprinsen, ibland är de besvikna på alla korkade karlar som inte fattar något och ibland räcker det så bra att bara vara tjejer och strunta i männens all fåniga idéer.

Samtidigt är det då och då anpassning som gäller, vid dansen runt strippstången, i spelet på krogen och i duschen.

Här berättar varje verk romanlånga historier.

Ibland fräckt och roligt och ibland riktigt sorgligt.

Ansiktena är ofta förvridna och mångsidiga, som hos en Bacon. Men här är ändå släktskapet större med en Helene Billgren i skildringen av kvinnorollerna.

Uttrycket är både naivt och avancerat, hur konstigt nu det kan låta.

Men det är kaxigt och sårbart också. Så kontrasterna går hela tiden igen.

31 år gammal med bara fem–sex år på den stora utställningsscenen är Europa på hugget efter Kate Lyddons konst.

Just nu satsar hon på Bryssel, England och Sverige. Men intresset är stort från flera håll.

Och ja, det här är spännande och på många sätt egensinnigt. Att likna henne vid Jockum Nordström och Francis Bacon är faktiskt nästan att förminska henne.

Kate Lyddons barnsliga textande, ofärdiga figurer, ditklistrade dockhår, tapeter och dukar skapar väggkonst som säger så mycket om tillvaron just nu i detta 2010, för tjejer, för kvinnor, ja, för oss alla.

Utställningen finns kvar till 10 november.

Rolf Karbelius är märkligt nog fortfarande mest känd i Jämtland för alla sina teckningar, av gamla hus och av kyrkor och kapell.

Ibland är det som att många glömmer bort att han först och främst är en målande konstnär.

Just nu kan man hos Galleri Bolin möta Rolf Karbelius i helfigur. Det är mest målningar, men också några skulpturer och i en vagga finns de där teckningarna i original från böckerna.

Hos Bolin visar Rolf Karbelius mestadels stora målningar. Gärna med stora ytor, mycket gräs, mycket himmel och med väldigt klara färger.

Motiven är realistiska även om det kan läggas till små detaljer som en flygande Ikaros eller något annat som förvrider realismen lite. Visst kan Magritte ­ibland kännas ganska nära.

För här står gärna fåtöljerna, borden, stolarna, postlådorna, gatlyktorna och annat som vi gärna känner igen.

Men i det välbekanta finns också oftast en liten laddning, något som stör eller oroar.

Tekniskt är Rolf Karbelius otroligt skicklig.

Och det blir också ofta mycket vackert, trots det där oroande – som i idyllen med barnen i gräset där mannen på bänken en bra bit bakom sitter och halsar öl – så blir det till slut aningen sövande med allt detta.

Verken är antagligen bättre ett och ett för sig – i den här omfattningen blir utställningen till slut lite enahanda. Det trots den svävande kavajen, råttan och katten och allt annat.

Utställningen hade nog vunnit på att få bli lite mer varierad. För de skulpturer som finns är nästan undangömda och teckningarna är inte på väggarna.

Jag är fortfarande tagen av Islandsutställningen på Färgfabriken Norr.

En väldigt, väldigt stark och gripande utställning på alla sätt och vis. Utställnin gen finns kvar till den 16 januari 2011.

Tänk att de som sedan kommer att ta över lokalerna och verksamheten inte begriper att ”Färgfabriken Norr” är ett lysande varumärke.

Ett varumärke som var solkat ett kort tag men som nu åter tillhör de starkare i Konstsverige.

Ett varumärke som i sig har lockat media på ett sätt som inga andra konstutställningar i Östersund någonsin har gjort.

Nu tror tydligen någon att ett namn som ”Konsthall Norr” eller något liknande ska bli lika lockande.

Tillåt mig tvivla.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk gör sig av med ett starkt varumärke. Det vet alla som sysslar med varumärken.

Den som ändå gör det har antingen inget val, begriper inget eller vill arbeta i kraftig motvind från start.

Det återstår att se varför den nya ledningen gör det. Än har jag inte hört något vettigt motiv.

De tre åren med Färgfabriken Norr kommer i alla fall att visas och inte minst debatteras som ett par av de många programpunkterna vid de kommande ”Spektakeldagarna” i Östersund 12–13 november.

De tre åren med Färgfabriken Norr kommer att visas i form av en utställning i Storsjöteaterns foajé och på lördagen den 13 november blir det stor debatt om framtiden för samtidskonsten i Jämtland – om vad som ska komma sedan.

Det kan nog bli riktigt spännande att höra.

På Ahlbergshallen kan man just nu se mycket tuttar och läppar i Anette Fahlbergs grafik och måleri. Det handlar om människor.

–Ja, jag är inte så bra på landskap, säger Anette själv.

Hennes kvinnor, någon enstaka man och en hel del djur får ofta framträda mot en mörk bakgrund i svart eller rött.

Oavsett om det är grafik eller måleri lägger hon gärna till guld eller silver så att motiven gnistrar.

Helheten blir som en sampling av Picasso, ikoner och en hel del Madeleine Pyk.

Det är ofta estetiskt, rent och genomfört i detaljerna. Mycket dekorativ konst och som sådan skicklig och fylld av små finesser i klädmönster och annat.

Det berör inte på djupet på något sätt. Men det roar för stunden, och egentligen inget fel i det.