Han är redaktör och recensent för nättidningen ”Omkonst”, han har varit chef för Sveriges Allmänna Konstförening och så är han målande konstnär.

Utställningen på Galleri Remi griper tag så fort man träder in i galleriet. I varenda målning finns där ett ansikte, ibland med kropp och ibland bara fritt svävande. Dessa ansikten fångar in besökaren och håller kvar ett grepp. De pockar på och nästan kräver att få bli betraktade.

Det är en fascinerande utställning. Dessa huvuden ges olika inramningar. Ibland finns de i riktiga färgbad,

ibland bland historiska byggnader eller olika landskap och ofta mot en yta som fylls ut med olika streck med färger som ett slags telefonklotter.

Målningarna visar nästan genomgående på en utsatthet. De vill skapa ett förtroende, sluta ett avtal med betraktaren.

Jag blir fascinerad av vad dessa målningar, och för all del även några teckningar, gör med mig som betraktare. Det är sällan den där tvåvägskommunikationen, som egentligen all bra konst skapar, blir så påtaglig som den faktiskt är på Galleri Remi.

Leif Mattsson har aldrig förr ställt ut i Östersund. Om man läser den intervju som fanns i lördagens ÖP får man vissa nycklar till målningarna som visas nu. Men de nycklarna behövs egentligen inte. För det här måleriet talar helt klart för sig självt…

Tiden går. Det är hela åtta år sedan Ulla Gustafsson hade separatutställning på Drejeriet senast. Annars ingår hon ju som en del i trion bakom Storsjöhyttan;  som i år faktiskt har hållit på i hela sexton år.

Det Ulla Gustafsson nu visar i Drejeriets fina gallerirum är lekfull glaskonst. Glas som leker med våra sinnen och fördomar på ett ganska effektivt sätt.

Utställningen har olika delar även om de blandas i utställningsrummet. Vi har dels de stora guld- och silverpokalerna med en gam på toppen – ”Guld Gam” och ”Silver Gam”. En ironisk blinkning riktad mot frågan om det är så viktigt att vinna eller ej, kanske – eller så är det bara skönhet för ögat, eventuellt både ock. Kanske hade många gärna gett en guldgam till Petter Northug efter stafetten i fredags …

En annan del är de där vackra ringarna, ”lost and found”, som är ingjutna i glaset. Ringar som inte går att få till fingret, men som verkligen tål att tittas på. Sedan har vi de vackra skapelserna som toppas av ett rådjurskid, en Disney-doftande skapelse. Sedan finns det svarta svampar och en mörk skog. Ja, och där hänger glasbesticken, och molnen och vattnet som rinner ut ur rören … Nej, det här är en väldigt innehållsrik utställning trots det lilla rummet.

Ulla Gustafsson har i utställningen hon döpt till ”utflykt” verkligen släppt loss fantasin och sin skicklighet med glas. Jag går i vart fall runt med ett stort leende på läpparna där och ser hela tiden något nytt och roligt. Uppfriskande, var nog ordet …

På Ahlbergshallen  ställer Robin Montelius ut grafik och teckningar. Det är en utställning där man inte kan gå runt och titta på verken på avstånd. Nej, ska man ha något som helst utbyte av utställningen måste man gå nära, gå så nära det bara går.

Robin Montelius har en rejäl konstnärsutbildning i botten. Två år på konstskola i Finland och examen från Konstfack. Men den konst han visar har inget akademiskt över sig.

I både grafiken och i teckningarna handlar det om bilder som har en hel del gemenskap med 1960-talets undergroundserier – men även med medeltida kopparstick. Det är detaljrikt, där finns en humor och lekfullhet och även surrealism. Ibland är det brutalt, ibland porrigt och ibland undrar man som betraktare bara ett enda stort ”varför?”. Men det är aldrig för en sekund likgiltigt.

Detta överflöd av bilder, berättelser och fantasier känns väldigt oväntat och egensinnigt i den mer stela Ahlbergshallsomgivningen. På något sätt hade allt passat bättre i en mer intim omgivning, i ett källargalleri eller liknande. Här finns inte heller någon prislista och inget skrytblad. På väggen hänger en teckning som talar om vad allt kostar utifrån storlek.

Robin Montelius har ännu inte fyllt trettio år. Han har skapat ett seriealbum och en ny bok är på gång. Det här är en av de mer annorlunda utställningar under konstvåren 2011. Det är konsekvensen i genomförandet som imponerar. Det här är inte bilder som lämnats åt slumpen. Här finns ett hårt arbete bakom det till synes lekfulla.

Jag är glad över att en stad som Östersund har plats åt den här typen av utställningar. Och det skulle inte förvåna om Robin Montelius namn snart syns i betydligt större sammanhang.