Ofta blir man lite utbuad som den ständige nageln i ögat, som alltid ska vara annorlunda, men sanningen är ju faktiskt att smaken är som baken – delad och fylld av otrevligheter. Nu när The Coral har släppt sin femte fullängdare känner jag mig lite extra kärring, för jag förstår inte varför den här skivan får så fina betyg överallt. För det får den. The Coral 2010 – inte vidare spännande, liksom.

Och anledningen till att jag nu skriver om The Coral är just för att jag gillar mycket av deras tidigare musik. Till och med ”Dreaming of you” som blott är en Supremes-dänga i nytappning. Inte vidare originellt, men bra. Nya Butterfly House är inte heller originell, och inte heller särskilt bra. Visst, det är inte ett skräpigt hafsverk. Det är inte musikaliska motsvarigheten till ”Gigli”. Det är bara slätstruket och trist, adjektiv som känts mer och mer synonyma med The Coral ett ganska bra tag nu. Jag klarar av mysiga ”Walking in the winter” och titelspåret som doftar en massa, massa Roger McGuinn. Men annars känns The Coral verkligen ruggigt tråkiga.

Smaken är som baken, ja. Men det är samtidigt konstigt hur någon sorts kollektiv hyllningskör tycker att det här är bland det bästa som The Coral gjort, för det kan jag inte förstå. Ligger jag efter? ”Förstår” jag inte det här? Jag får direkt flashbacks från en Bob Dylan-diskussion jag hade för någon vecka sedan med en fanatiker som sa att anledningen till att jag inte gillade exakt allt (allt-jävla-ting) som Dylan gjort var för att jag inte ”förstod” det. Det var hårda ord från en som är yngre än jag själv, kan jag lova. Har det nu gått så långt att jag inte heller förstår den simplaste av indierock? Om det hänger på min tröghet eller något annat tycker jag kan vara osagt, men faktumet kvarstår: The Corals nya platta är faktiskt inget vidare.