Det är väl egentligen ingen som bryr som om den här sortens musik nu, i synnerhet eftersom det finns omkring ett (lätt underdrift) band som sysslar med denna sortens härliga och superytliga festmusik; Los Lobos. Den numer tämligen föråldrade mexikvintetten kör fortfarande stenhårt på det som en gång gjorde dem kända, raffig partymusik med rötterna i de allra flesta kulturer som berör deras arv.

Los Lobos är skamlöst kul musik att lyssna på, och känns ofta som den musikaliska motsvarigheten till en hårdkokt Van Damme-rulle. Det är underhållande, bra på alla sätt och vis, men någon vidare substans är ganska svårt att hitta. Formeln har funkat i över 30 år och nu, 2010, när inga egentliga ändringar kan höras på nysläppta Tin Can Trust, så är det ganska uppenbart att formeln fortfarande är tämligen intakt och fungerande. Ett par bluesriff här, flamencoutspel där, lite country, lite rock n’ roll och lite spanska, snabba texter som varvar.

Los Lobos känns många gånger som ett coverband som inte spelar covers (trots att de fick en megahit med Richie Valens ”La Bamba” då det begav sig), men det är just detta som är deras behållning. Det är kul musik, enkel musik, många mil från svår och svennig indiepop och ännu längre från bitande samhällskritik. Mer än ofta behöver jag ett avbrott av den här sorten, och det är ju tämligen svårt att inte släppa problem och grå vardagstristess med lite spansk rock n’ roll. Ocreddigt utav bara helsike, och det är ju just därför det är så fantastiskt bra.

Kristoffer Hanson