Liksom ”Fröken Julie” är den senare skrivna ”Fordringsägare” ett kammarspel avskalat till en drabbande text med tydliga drag av grekisk tragedi, även om Strindberg själv använde termen tragi-komedi.

De flesta är i dag ense om att han här bearbetar det havererade äktenskapet med Siri von Essen, även om han ihärdigt påstod att influensen var Victoria Benedtictssons självmord efter hennes uppslitande ­relation med Brandes.

I Riksteaterns uppsättning, som spel­ades på Storsjöteatern i går kväll, har också regissören Linus Fellbom låtit Jens Ohlin som den äkte ­maken Adolf bli närmast en bild­kopia av Strindberg själv.

Jennie Silfverhjelm har dessutom tydliga drag av von Essen, däremot har jag svårt att placera någon förebild till Hannes Meidals gestaltning av Gustav.

Dramats förutsättning är att den svage och svartsjuke Adolf erövrat den vackra Tekla från förre maken Gustav. Nu återvänder Gustav likt en fordringsägare för att vinna hustrun tillbaka. Eller kanske bara hämnas.

Med förslagenhet och list låtsas Gustav vara rivalens vän, med enda syfte att krossa Gustav och kanske vinna Tekla tillbaka. Resultatet blir förödande.

I mina ögon gör de tre skådespelarna en prickfri insats.

Visserligen spelar de ut rejält, men det som hade kunnat bli ett överlastat pekoral utvecklas till en gastkramande tragedi där hämnden och svartsjukan ohjälpligt driver de tre ned i avgrunden.

Strindbergs kvinnosyn har retat många till vansinne, men här utgörs de infama angreppen på Tekla av de listiga trick som den kränkte Gustav använder för att förstöra hennes äktenskap.

Tekla framstår snarast som fri­modig och frigjord och det är snar­ast de båda männen som är tragiska figurer i sin självupptagenhet och inskränkta syn på kvinnan.

Det är också lätt att slås av Strindbergs moderna språk, även om man kanske moderniserat delar av replikerna.

Och triangeldramer som dessa utspelas fortfarande runtomkring oss, nu liksom på 1800-talet eller några tusen år sedan.

En tidlös klassiker således – dessutom välspelad och med både enkel och finurligt effektiv sceno­grafi. Tack för det.