Magnus Berg från Stockholm har rört sig längs Indiens floder, främst Ganges och längs andra heliga vatten. Man ser en man bada – kanske är det konstnären själv – eller så är det vattenanden, möjligen lånad ur indisk mystik (?), som uppenbarar sig skugglikt i det stilla flödet.

Denna upptagenhet av vatten gränsar till naturmystik – jag väcker frågan under ett samtal med konstnären.

Titlarna på verken: ”Längs heligt vatten, Ganges I – VII”, ”Naken genom stränder”, ”Vattenanden min vän”, ”I vattenandens rike”, ”Vattenandens simmar till nattavik”, etcetera skvallrar om fascination för elementet.

Färgen är gråskalig, tonläget sänkt, men solreflexer blänker till då och då som en flämtning innan gråskalan återigen tar över. Figuren i vattnet rör sig ibland mot mörka fronter som kan tolkas som hot eller kommande olycka.

Ett upprört vatten är en symbol för kaosmakterna. Men Magnus Bergs vatten undanber sig detta, i stället tonar en inåtvänd stillhet fram som om konstnären frammanat ett kontemplativt tillstånd under målarseansen. Det är i detta som den konstnärliga essensen visar sig. Det är ett tilltalande måleri, verkningsfullt i sin enkelhet, samtidigt som mångtydigheten  ger tankarna näring.

Ett sådant tillstånd av stillhet och kontemplativ ro skänks genom Kersti Grönlunds  från Frösön måleri som visas på Härke konstcentrum. Konstnären kallar sin utställning ”Stilla samtal”.  Det är ett abstrakt måleri med naturanknytning  där naturen visserligen mer direkt kan träda fram som koltrasten i skuggan eller som i trädens lövmassor, men lika ofta sjunka tillbaka till odefinierbara former som i målningen med titeln ”Närmar sig” eller som i den stora bilden ”Stilla”.

Kersti Grönlund arbetar också i dämpad färgskala, där skikt på skikt skapar intressant ”undervegetation” i bilderna.  Jag tycker att Kersti Grönlund har lyckats i sitt uppsåt att ge känsla av stilla samtal där kommunikatörerna låtit allt störande tankebråte sjunka undan och man kommer till sig själv vilket sker i äkta möten. Koltrasten som sitter i skugga, är en påminnelse om vikten av undandragenhet, om att slippa den påbjudna marknadsföringen av självet, och i stället bara vara.

Maria Bernholm, Stockholm, på Galleri Bolin visar upp ett problematiserande måleri, den här gången i större format än man brukar se. Maria håller fast vid sitt tema som rör vårt förhållande till den virtuella världen som för nutidsmänniskan riskerar att bli den verkliga.

Det förefaller vara ganska tyst kring denna fråga numera; problemen, riskerna – i synnerhet för den unga generationen – kanske är en blind fläck. Maria Bernholm försöker gestalta detta i bild.

Figurerna tycks artificiella, skugglika, ibland påminnande om siluetter. Denna ”platthet” blir den mentala efterföljden genom medias ockupation av tanke- och känsloliv – genom dess förenkling och lekstugementalitet.

Det finns en påtaglig risk att förflackas och tappa bort det verkliga. Lite finurlig är installationen ”The real life” som består av en avstängd tv. Tittar man i den ser man sig själv och upptäcker den verkliga omgivningen. Den predikar bokstavligen omvändelse.

Utställning är genom problematiseringen av mediesamhällets avigsidor en tänkvärd, samtidigt som den faktiskt till stora delar är vacker.

Att även djur är människor förstår man – om inte förr – genom att se Annika Perssons utställning på Galleri S. Men man kan vända på satsen och påstå att människor också är djur – fast här utan ”djuriska” inslag.

Man talade förr om de ”själlösa” djuren – det gäller inte på denna utställning.

Jag gläds ständigt åt Annikas förmåga att ”knåda” liv i katt – och hundskulpturerna, att ur leran plocka fram karaktärer; sorgsna, välmående, elaka, slöa – det är ett under i sig som bara den begåvade kan åstadkomma; den andliga träffsäkerheten är Annikas Perssons signum.

I en del teckningar återkommer hunden som motiv där man kan ana humoristiska ekon av Staffan Hallströms ”Ingens hundar” – men här som en motsägelse. 

Kanske är Annika Persson en döderhultare i lera, fast i detta fall med utgångspunkt i ”människans bästa vän” – som för övrigt kan vara en katt – ibland.