Och en av aktörerna som i så fall gör sin debut på filmduken nere på Rivieran är Hjördis Söderman, 88, Östersund.

Vid 19-tiden på onsdag kväll bars hon upprepade gånger i en alltför trång trappa i det lilla Per-Albintorpet längst bort på Jamtli, allt medan filmkamerorna jobbade för fullt.

– Det här är kul. Filminspelning har alltid varit en dröm. Men jag gifte mig och fick barn, så det blev aldrig tid för sådant. Men nu har jag all tid i världen och de säger precis vad jag ska göra, skrattar Hjördis.

I måndags inleddes inspelningarna av den norska produktionen ”Hjem till jul”, som kommer att pågå i Östersund fram till den 18 december, med avbrott för skidskyttet om några veckor. Redan på tisdagen fick teamet improvisera för att snabbt ordna fram snö på ett avsnitt av Storgatan.

Och spelschemat blir fortsatt mycket flexibelt eftersom filmen ska utspela sig några timmar en snöig julkväll i den fiktiva norska orten Skogli.

– Min fru läste Levi Henriksens novellsamling ”Bare mjuke pakker under treet” och tyckte att den skulle passa mitt sätt att göra film, berättar regissören Bent Hamer, som snabbt tände på förslaget.

– Det är inte så mycket det litterära som hans blick och generositet jag fastnade för. Han ser verkligen de utsatta människorna och beskriver vad julen blivit i vårt samhälle. På sitt sätt är berättelsen ett eget julevangelium.

Det förstärks av en historia som Bent Hamer lagt till i manus. Ett ungt flyktingpar från Kosovo kommer på julkvällen som främlingar till Skogli men nekas husrum – scener som Levi Henriksen med bakgrund i pingst- rörelsen lätt accepterade.

Sex parallella historier utspelar sig i den lilla staden och en av dessa handlar om den gamla Selma, som Hjördis Söderman spelar.

Selma har insett att hon upplever sin sista jul och hennes make beslutar därför att bära ner hennes sängen till nedervåningen så hustrun ska kunna sova nära julgranen. Men det är trångt och han tvingas anlita två vänner att bära ner Selma och skruva isär sängen.

Erfarna norska skådespelare gör de manliga rollerna i avsnittet, medan Hjördis för sin del spelat PRO-teater på Frösön senast förra säsongen.

Svenska hantverkare på plats berättar imponerat hur de norska scenarbetarna med små medel gjort trappan i stugan ännu trängre – men utan att slå i en spik i byggnaden.

Lägdan på husets baksida är täckt av rullar med fiberduk för att ge intryck av snö och tätt intill huset är bastanta strålkastare riktade mot tjocka dukar framför fönstren:

– Det där är för att ge rätt ljus inne i rummen. På tre dagar har jag lärt mig jättemycket. Och stämningen i teamet är väldigt effektiv och bra, berättar Tomas Stålhandske, inlejd som roddare och alltiallo.

– Jag har jobbat 20 år i musikbranschen och där är tonen ofta ganska otrevlig, helt motsatt den här produktionen. Regissören har namn om sig att sprida god stämning.

De norska teknikerna är också positiva och påpekar att Bent Hamers filmer gått bättre i USA än i Europa. Senast filmatiserade han Charles Bukowski, med fint mottagande.

– Storyn är en sorts variant på Short Cuts, så vi kan inte göra som alla andra gjort. Och egentligen brukar jag undvika att dramatisera existerande berättelser, det kan låsa berättandet, säger Hamer.

Förutom allt annat praktiskt stök är filmteamet just nu på jakt efter 300 lokala statister som ska agera besökare vid en kyrkscen som spel-as in vid Gamla kyrkan 14 december.

– Vi hade behövt en gosskör, men det fanns varken flick- eller gosskörer i stan så vi anlitar en manskör, ler Bent Hamer.

Annars inser man snabbt att filmfolk är perfektionister. Ljus, detaljer och vinklar prövas in i minsta detalj. De många lokala filmarbetare som kallats in får grundligt uppleva att filminspelning i stora delar handlar om väntetid:

– Väldigt lärorikt. Vi sköter catering och hjälper till med en rad praktiska frågor, berättar Lena Elnerud, som tillsammans med Petra Lindgren håller ordning på allt löst folk som springer runt på backen utanför huset, i den griniga småblåsten vid 20-tiden.

Arbetspassen pågår i huvudsak från klockan 14 till midnatt, men de första kvällarna slutade vid 02, allt har inte satt sig de första dagarna.

Lena står i ständig telefonkontakt med inspelningsledaren inne i huset. D et sprakar till i örat, nya besked kommer och Lena ropar med myndig stämma över planen framför huset:

– Tystnad! Tagning!