Teatersalongen är smockfylld av geléfixade och plattångade frisyrer, Bik Bok-kläder och mobiltelefoner som ljuder från sätena när de lyckas skära igenom den febrila talnivån. Det blir snabbt klart att det är den stora it-händelsen för Östersunds tonåringar vi har att göra med här. Man kan tro att publiktillströmningen ska ha sinat i och med den fjärde delfinalen på kort tid, men i stället får det motsatt effekt. Och spänningen är förståelig ändå – det är nu det avgörs vilka länets finalister blir.

Mia Kempff agerar i år förutom huvudgeneral för Musik Direkt även konfrencier. Och blir en ofrivillig ståuppkomiker i paus­erna mellan banden när hon hamnar i dilemmat mellan att bara mala på med fakta från häftet eller försöka sig på någon slags underhållning. Hon väljer det senare, ovetande om att tonåringar med nyvunnet självförtroende från nionde klass/första ring – ”Vi är äldre nu!” – är de mest svårunderhållna varelserna på vår planet. Hon hamnar i en olyckligt långtgående återgivelse av en ”rolig dröm” hon haft – vi vet ju hur ofta det går vägen – och möts av en kylig vägg av suckar och tystnad. Efter flertalet nummer lyckas hon dock, tack och lov, rädda situationen med en oväntad Pugh Rogefeldt-anekdot och putslustiga Robert Broberg-tolkningar.

Det blir en lång kväll – sammanlagt 15 akter med två låtar vardera kommer och går under rampljuset. Och kvaliteten varierar, såväl som åldern. Första utropstecknet är unga Emma Erica & Ebba som gör ett roligt coverval med Miley Cyrus ”Party in the USA”. The Relatives är ett litet Mötley Crüe från Rätan – två brödraskaror som är kusiner, klädda i ärmavklippta t-shirts, frissigt hår och röda bandanas. Adam Norling är en förvånansvärt skicklig rocksångare och tar både högt och lågt elegant medan han rör sig befriande lössläppt på scenen. När Martina Sandström sätter sig ensam på scenen inleder hon lite försiktigt: ”De här två låtarna är båda om en kille som jag tyvärr har tappat kontakten med, men ... De här är till dig.” Vad som följer är två välkomponerade ballader i Amy Macdonalds ådra som berör med uppriktiga texter. Man vill bara se en Notting Hill-återförening på scenen mellan Sandström och hennes borttappade kille.

Irmeli Rose är kvällens absolut främsta akt, det blir uppenbart redan en minut in i första låten ”Kaneltåg­et”. Det är en helt fantastisk instrumentalkompott av intrikata elgitarrsolon, udda pianoinslag och ständigt skiftande trumtakter. Pianisten Joakim Svärd är en speciell scenpersonlighet med yviga, oväntade rörelser i tights med pannband och mellansnack i en udda ton. Nästal låt heter ”Det Gyllene Skimmertåget”, får vi reda, och möts även där av samma instrumentala briljans. Five-Leaf Clover, kända sedan förra årets tävling, är publikfavoriter redan på förhand. De är en samling märkvärdigt skickliga musiker. När Rebecka Öberg blir som mest intensiv på fiolen och resten av bandet fyller i slår svänget till och man tänker på hober i håriga fötter som dansar på pubens bord. Vid flygeln framför Paulina Fröling, ännu en modig soloartist, en välskriven ballad med smarta formuleringar, felfritt uttal och en fantastisk stark röst. Sedan är ”Hallelujah” väl ett mer än lagom uttjatat coverval men Fröling gör en ­annorlunda acapellaversion där hennes sång får skina fullt ut. Det råder nog inget tvivel om att hon har kvällens främsta röst.

I väntan på juryns slutgiltiga dom över vilka som blir länsfinalister ställer sig P5 Records på scen. De vann Musik Direkt Riksfestival 2008 och är en märkvärdig sextett som omväxlande och modigt nog skriver sina låtar på svenska – det är alltid lättare att komma undan med en halvdan engelsk text. Men P5 Records behöver inte komma någonstans. De står tryggt i deras påfallande starka byggnader till låtar, alla unika i sin konstruktion. De är som ett rockigare Hot Chip, dels för Alexis Taylor-lookaliken Siri Pollak, men främst för den ohejdade experimentlustan och bländande vackra sammanhållningen. Sedan är det också härligt att se ett band endast bestående av kvinnor (de flesta tävlande banden är oftast till minst 70 procent manliga) – inte för att det visar hur ”tjejer också kan” utan hur kön som bekant inte spelar någon större roll, varken i detta sammanhang eller något annat. P5 Records låter sig inte definieras, varken av kön eller genrer. Om de inte är stjärnor inom ett år är det något gravt fel på vårt land.

Slutligen utannonseras vinnarna för denna gång: Irmeli Rose och Paulina Fröling och det går förstås inte att kommentera på annat sätt än att rätt artister vann. Att Musik Direkt är detta självklara event för Östersunds ungdomar är knappast förvånande – det är ett evenemang som är glädjande, inspirerande, värmande.