Podge releasefest – en enda stor gruppkram
Relaterat
Releasefest för Podge med Marcus Jönsson och Five Leaf Clover
Storsjöteatern
fredag
Klockan är åtta när DJ:n Robin "Robbie Rulah" Cochrane sätter stämningen. Ljummen jazz osar ur högtalarna. Det tar ett tag men sedan är uppslutningen blandad - såväl högstadietjejer som färska pensionärer har alla kommit för att stödja Podge på releasefesten för deras nya skiva ”Natural Causes”.
Jonna Hylén, på klaviatur och sång i bandet, hälsar oss välkomna och på scenens sida står Marcus Jönsson, första supportakten av två. Vilken sorts musik som väntar är svårt att utröna innan hans mörka, varma stämma fyller rummet. Han påminner om Christian Kjellvander i sin countrylunkande, mjuka låtstruktur. Och vilket mellansnack! Charmigt tafatta funderingar om påsken, finanskrisen och hur det är att se Ljungan rinna fram. Riktigt intressant blir det emellertid först i sista låten "Idioter Som Vi". Det är en ballad skriven på svenska och sjungen på bästa överturingska, om framtidstro och traditionens ok. Mina öron är vidöppna inför skivan som släpps i slutet av månaden.
”I Gällö finns inte mycket annat att göra än att spela innebandy och åka skidor” – när Jonna Hylén berättar om Podges uppkomst är det en historia som rymmer både humor och sentimentalitet. Och stämningen är av en sådan gemytlig karaktär här inne - folk surrar och skrattar och hela lokalen är en enda stor gruppkram. Första låten de skrev tillsammans i sjunde klass (”Vi ville göra något samhällskritiskt…”) heter "You Should Be Yourself" och hon framför den på egen hand med gitarr i famn. Rösten slår emot bröstkorgen och får huden att resa sig.
Det som är anmärkningsvärt med Five Leaf Clover när de står på scenen efter Jonnas nostalginummer är deras samspelthet. Inte en ton är ur synk. Carl Tirén imponerar när han inte bara sitter med sin reguljära trumma utan även plinkar intrikat på gitarr och bär upp sången i "William Taylor the Jumping Cat" på egen hand. När de kommer igång med "egna setet" som de kallar det, en instrumental trojka av svängiga rytmer, börjar all och envar klappa och dansa - till och med en tvååring rycker till takten på alla fyra som om han härmade elefanterna i Aladdin.
Podge kliver till slut på scenen och det som direkt gör intryck är scenspråket. Det är en sådan uppenbar glädje och energi som helt omger dem alla. Glädjen över att vara här tillsammans, till slut, med en skiva just släppt. Och de är samspelta på ett sätt man nog bara kan bli efter flera år tillsammans. Många låtar har en fantastisk kraft och det är här man börjar inse hur pass unik Podges musik är. Det är rock, men med en nyckfullhet som aldrig går att greppa, att fånga inom ett uttryck. Musik som väcker intresse i varje ton.
Petter Arbman
