Så vad ska det bli? Och hur ska bränningen gå?

Det är en fantastisk försommardag – i fredags – Storsjön ligger helt blank, solen gassar över en klarblå himmel och den lilla gruppen keramiker från Drejeriet pinnar fram och tillbaka med lådor och kartonger med bränd keramik.

Under en intensiv arbetsdag ska kollektivet nu bränna fram sommarens utställning – temat är raku och det finns en tydlig spänning i luften också.

– Raku är alltid lite vanskligt. Det kan gå sönder, spricka eller bli helt andra färger än man tänkt sig.

– Det är lite jobbigt men också väldigt spännande. Det blir verkligen ingen serieproduktion utan unika föremål varje bränning, säger Kerstin Staake, Drejeriets Grand Old Lady med 30 år som keramiker bakom sig.

Ur kartongerna plockar hon bulliga fyrkanter och vita tulpanformer som penslas med glasyr. Staffan Alm står intill och penslar, båda har tunna plasthandskar:

– Huden är känslig för en del av ämnena i glasyren, hänerna tar stryk om man inte skyddar dem.

Annika Persson packar ner några av sina rackarhundar i tunnan som är inklädd med något som liknar asbest. Där ska de hettas upp i närmare tusen grader i närmare en timme.

Sedan plockas de ner i ­lådor med spån, som börjar brinna av hettan och ­sotar in lergodset. Slutligen slängs den färdigbrända ­keramiken ner i vatten för att svalna.

– Va? Den här skulle ju bli röd?

Ylwa Eklind studerar sitt bubbliga fat och börjar skrubba av ytan så sotet från spånet försvinner. Den blir också fin, men kanske inte som hon hade planerat.

– Det handlar om syretillförsel och hettan under bränningen, ändrar man förusättningarna blir resultatet annorlunda, förklarar Björn Dahlström.

Skriver ni inte upp mellan gångerna?

– Det är så mycket som spelar in så det är svårt att ha lika förhållanden. Och det är en charm att det blir olika varje gång.

På en hylla står några av Annika Perssons rackarhundar och bligar finurligt ut över nejden, färdigbrända och fina.

Men Annika rynkar ögon­brynen och grymtar lite:

– Usch, den här blev inget bra. Hon greppar en av vovvarna och slänger den bortanför en grästuva där den går i kras. Absolut hjärtslitande.

– Där slänger vi allt som blir dåligt, konstaterar hon osentimentalt.

Jag kikar nedanför grästuvan och där ligger drivor med krossad keramik. Konstverk som inte höll måttet enligt upphovsmännen.

– Fast den här är jag nöjd med, säger Annika och lyfter ner en blek dam med kraftiga bruna flätor.

– Hon ser ut som ett gammalt gravfynd från medelhavet, Knossos eller nåt och jag är nöjd med henne ansikte och minen, ler hon.

Kerstin Staake och Gunhild Åkerblom lyfter bort locket på lådan med spånhögen där de nygräddade pjäserna legat en stund. ­Röken bolmar ut och de hostar och kraxar. Snart sitter de och putsar en ny omgång färdigbränt gods.

Denna vecka börjar Björn Dahlström ställa utställningen i ordning och på lördag är det vernissage. Då får vi se ilka saker som kommer med.

– Vi får inte plats från början med allt som vi gjort utan vi fyller på eftersom under sommaren i den takt vi säljer.

Fotnot: Drejeriets medlemmar är Björn Dahlström, Jacob Danhard, Ylwa Eklind, Åsa M Hedberg, Jini Hedblom, Frank Larsen, Annika Persson, Kerstin Staake, Gunhild Åkerblom.