– Hemma tar man så mycket för givet
Helena Kuhlefelt – uppväxt i Hammarstrand och Östersund – är
i Georgien och gör en fältapport om kulturens villkor i landet.
Relaterat
Artikelbilder
Efter kriget i Abchazien lever 250 000 flyktingar i läger sedan snart 20 år. Helena talar med en av dem, Rezo Shamatava, som nu slutat hoppas på att få komma tillbaka hem.
Gali har 50 000 invånare. Staden är förfallen och på huvudgatan strövar grisar och kor omkring.
Georgien är hårt drabbat av krig, uppror och flyktingkatastrofer som skakat landet under de senaste 20 åren.
Hit har Helena Kuhlefelt från Östersund sökt sig.
– Jag vill se hur oroligheterna påverkat kulturen, säger hon.
– Hur överlever den när kriget och nationens existens kräver all uppmärksamhet och vågar de konstnärer som ändå verkar ta upp aktuella händelser?
Staden heter Gali. Den ligger i södra Abchazien som formellt tillhör Georgien, men har utropat sig självständigt, stödd på ryska bajonetter.
Vi går längs huvudgatan som säkert inte reparerats sedan kriget tog slut för 17 år sedan.
Gali är den enda stad där georgier tillåts bo kvar i någon större omfattning även om de styrande säkert helst såg att också de försvann.
Däremot görs inget för förbättra situationen eller reparera de trasiga husen och gatorna. Arbetslösheten är näst intill total och missmodet påtagligt.
– Det här är bara hopplöshet. Så långt från min verklighet som det går att tänka sig. Här finns en standard som fallit i bitar, säger Helena.
En gris stryker förbi gatan på jakt efter något att äta. Längre bort lomar en vilsen ko omkring. I en gatukorsning står två ryska militärlastbilar.
Helena är 23 år:
– Jag är född i Stockholm, men uppväxt i Hammarstrand och Östersund. Jag älskar att dansa så på gymnasiet valde jag estetisk linje.
Hon hade planerat att läsa kulturanalys, men kursen blev hastigt inställd.
– Det var strax innan sommaren och jag fick lite panik och började leta efter något annat, säger Helena.
Via internet hittade hon Österlens folkhögskola i Skåne och linjen ”Euroasien” som har inriktning på forna Östeuropa och Kaukasus.
– Jag ville resa och att gå på folkhögskola och bo i internat verkade spännande, fortsätter hon.
– Kanske spelade min morfars öde en liten roll i valet också. Hans mor var ryska och han själv född i St Petersburg, men han tvingades fly i samband med den ryska revolutionen.
Kursen visade sig passa henne.
– Den fyllde många svarta hål. Det var så mycket jag inte kände till om Sovjetunionen och de här länderna. Faktum är att jag inte ens visste var Georgien låg när jag började skolan.
Efter ett års studier avslutades kursen med en resa till ett land som den enskilde studenten själv kunde välja. I Helenas fall blev det Georgien för att göra en fältrapport om kulturens villkor.
– Jag hoppas den ska kunna användas i ett kommande kultursamarbete mellan Sverige och Georgien, säger hon.
För att komma till Georgien reste hon med tåg och bil från Istanbul genom Turkiet.
Nu står vi vid bron över Ingurifloden, som är gränsen mellan Georgien och Abchazien.
För abchazerna är det en nationsgräns, medan georgierna – som vägrar erkänna Abchazien som självständigt land – kallar det en administrativ gräns.
Det är i princip omöjligt för utlänningar att passera den här övergången om man inte tillhör FN eller någon annan internationell organisation.
Helena kan ta sig igenom tack vare skolans kontakter med en kvinnorganisation på båda sidorna om gränsen.
De flesta ur lokalbefolkningen som passerar gör det till fots eller med häst och vagn:
– Hemma tar man så mycket för givet, säger hon. Som att man kan röra sig fritt. Här ser verkligheten annorlunda ut.
Vi passerar militärposteringen på den georgiska sidan, går förbi passpoliserna som nickar likgiltigt åt oss.
Plötsligt är vi i en annan värld.
Här har tiden inte stått stilla. Bilar, bussar och nyasfalterade vägar. Det skulle kunna vara Sverige om det inte vore för den ryska popmusiken som strömmar ut från en passerande bil.
– Det är en annan sak som jag är nyfiken på. Här uppfattas Ryssland som den stora, hotande och farliga fienden.
– Men detta har inte påverkat det faktum att rysk musik och ryska rockstjärnor verkar vara precis lika populära här som på andra sidan gränsen.
I två månader ska hon samla material till sin rapport. Sedan bär det av hemåt, till skolan och till Jämtland. Vad som sedan händer vet hon inte.
– Resan har gett mig större förståelse för området. Jag har fått en del fördomar bekräftade, andra inte.
– Och här finns ljuspunkter. En är människors inställning. Även de som har det riktigt svårt bjuder på vad de har och framför allt sig själva.
Om några år hoppas Helena kunna arbeta inom någon internationell organisation inom kultursektorn.
