På gott och ont har EST:s framgångar satt djupa spår i den nyare svenska jazzen. Inte minst som inspirationskälla hörs hans stil och känsliga anslag hos en rad konstellationer.

Ändå kan man inte säga att det gått inflation i EST-formatet.

Vid fjolårets lokala JazzFest gladde både Peder Knudsens och Jacob Karlzons pianotrios, båda utmärkta och med rasande bra skivor släppta senaste året.

Knudsens delikata finlir och Karlzons mer Esbjörn-svängiga och nästan rockiga framtoning vill åtminstone jag höra mycket mer av.

Tydlig smak av EST finns också hos "Open Trio” där pianisten Joakim Simonsson utvecklar just det finurliga spel som kännetecknar riktigt bra svenskt jazzpiano. Med snyggt aviga kringlor.

Mer i samma riktning kommer från Tilling-Ikiz-Kling, som med sin eleganta ”Solitary Interests” gör en sorts pianolirets Norah Jones.

Med lätta steg tassar de vid hissmusikens avgrund, men utan att falla över, ibland gränslöst lätt och flyktigt, vilket är bland det allra svåraste. Det doftar både Jan Johansson, Jarrett, Esbjörn och pianobar. Stilrent.

På liknande sätt tar The Peter Asplund Quartet medvetna risker med sin ”Asplund Meets Bernstein”, svala och blåfärgade arrangemang av Leonard Bernsteins många klassiska melodier.

Att söka mervärde ur etablerade hits är väl beprövat av många mästare och redan formgivningen av skivan signalerar tydligt att Asplund vill gå i deras fotspår.

Men det kräver känsligt handlag och viss fräckhet som jag inte tycker att Asplund vågar visa. Snyggt och högst elegant, men också lite snällt ovågat.

Då föredrar jag när Karl Olandersson spelar standards, både Parker, Jones och Ellington. Inte nyskapande, men säkert.

I den alltför polerade och försiktiga fällan faller exempelvis Daniel Lantz trio, Anneli Evaldsson, Margareta Berntsson och andra förvisso duktiga men väldigt opersonliga jazzartister.

Då har jag lättare att fångas av Elisabeth Kontomanous ilskna separationstexter när hon sjunger ur sig hekatomber av vrede efter att ha genomlevt ett destruktiv relation.

Det är fränt och souligt med influenser från svarta sångerskor med betydligt mer hetta och nerv än de båda kollegorna.

Svalka är ledordet hos Linda Pettersson som i våras gästade länet och med sin ”Remembering” gör en sorts svensk Norah-musik, påfallande proffsigt och medvetet återhållet.

Vår recensent vid en av konserterna fann anrättningen sövande live, men jag håller mig vaken hela vägen, även om hon kunde ha låtit bli Que sera sera. Att hålla igen så konsekvent som alla inblandade gör här kräver stor kunskap och känsliga fingrar.

Norah Jones tassar också igenom Emily McEwans ganska poppiga ”Highland fling” som smakar både Al Jarreau och folkmusik, mycket melodiöst.

En stor favorit för min del är då 31-årige saxofonisten Fredrik Lindborg, som förvisso inte bryter direkt ny mark med sin skumpiga ”The One”.

Men han förvaltar och förädlar med stor pondus den sorts melodiösa utflykter som Miles utvecklade på 50-talet ur Charlie Parkers glada beboppande.

Det är brötigt, kärleksfullt och lustfyllt. Lindborg gästade Östersund i höstas med Djangotolkaren Gustav Lundgren, som leker förtjänstfullt med gitarrslingorna på denna skiva. Svårt att höra sig mätt på.

Två andra och färskare glädjeämnen ligger kanske i utkanten av vad somliga purister räknar som jazz, men gör mig oavbrutet glad.

Åtminstone anser sextetten O'Spada själva att de omdefinierar jazzen på debuten ”Pay off”, som kokar upp 80-talets poppiga funk, komplett med struttande syntblipp och pricksäker slap-bas.

Omöjligt att sitta stilla, hejdlöst sväng och roliga takter. Att enstaka medlemmar har medverkat i Looptroop och liknande band visar bara att de vet exakt vad de gör och de gör det glatt.

Något sådant sväng vill absolut inte David Lehnberg och Elin Lindfors uppnå på sin lilla ep ”Eggegrund” under gruppnamnet The Deer Tapes. Här är de minimalistiskt electroblippande som gäller, med dragning åt danska vänner som Mew.

Normalt är jag skeptisk mot den här sortens övningar, men dessa fyra spår fångades jag av direkt - fingertoppskänsligt och med glimten i ögat. Mer sånt!

Om det är jazz? Vem bryr sig - det är bara bra.

Slutligen ett fynd som är omöjligt att kategorisera - svensk världsmusik från förorten, trion ”OK Star Orchestra” ledd av gitarristen Tommy Galento.

Både Jan Gradvall och Lennart Wretlind har rättvist hyllat deras första skiva ”Cobra Sessions” och nu kommer den något fylligare ”Sound Classique”.

Detta är kvalificerad lek med och hyllning till allt som Ry Cooder, Mark Knopfler och grabbarna nere i Mali gjort i alla år. Stilsäkert, rytmiskt och fantastiskt filmiskt - det här gänget vill jag se på Yran.

Flera vi aldrig kommer att kunna se där är den brokiga skaran artister på samlingsbolaget Putumayos "RnB” med orättvist glömda artister med så mycket Stax-nerv och tryck att här inte finns ett enda dåligt spår.

Osannolikt bra.