Dessutom har hon skaffat ytterligare ett artistalias, Säkert!, och det är med det som Annika nu släpper en andra platta på onsdag.

Annika, som numer bor i Umeå och utbildar sig till psykolog, har fullt upp i veckan med studier och med repetitioner inför releasefesten.

Men hon är lugn inför släppet av nya skivan ”Facit”.

– Det känns bra. Min största oro har varit att folk inte ska orka ta till sig skivan. Den här skivan kräver lite tid, man behöver lyssna igenom den. Mina skivor brukar vara ganska omedelbara. Men än så länge verkar folk ha orkat göra det. Om man vet att det är tio personer som tycker om den så är den existensberättigad på något vi, säger Annika.

– Fast jag försöker att inte läsa recensioner. Det är egentligen inte så mycket om folk tycker att det är bra eller dåligt. Det är mer att om folk sätter ord på det man gör kan det förändra det man själv tycker. Om du till exempel skriver en text som du tycker är jättepoetisk så läser någon annan den och säger att den här var ju bra, men kanske lite torr. Då kan du själv börja tycka att texten är torr, fortsätter hon.

Första singeln ”Fredrik” har redan spelats flitigt på radion och handlar om något så ovanligt som moral, vänlighet och solidaritet.

– Det finns egentligen en massa olika anledningar till det. En är att jag hade läst ganska mycket biografier, inte bara artistbiografier utan alla möjliga. Och sett många filmer om folks liv. Då slog det mig att det är så ofta man, och jag själv, skriver om elaka personer och personer som gjort en illa. Sen finns det alla de här fina personerna som går omkring och aldrig får någon låt. Det var där intresset triggades, berättar Annika.

Omslagsbilden på skivan föreställer antingen en storgråtandes Annika, eller om man hellre vill, en bild på henne där hon ser riktigt nöjd ut. Att det blev ”Facit” som namn på skivan har inget att göra med vad som är rätt eller fel. Det är inte heller en antydan om att Annika har alla svaren.

– Det var inte svårare än att jag tycker att det är ett så himla bra namn på en skiva, det är ett himla kaxigt namn. Det går ihop bra med den osäkra framtoningen där jag står och gråter. Sen blir det ju riktigt kaxigt om man väljer det andra omslaget där jag står och ser nöjd ut. säger Annika.

Du gick in i väggen för ett par år sedan, vad tänker du göra annorlunda den här gången för att det inte ska hända igen?

– Det var inte så farligt egentligen. Jag hade helt enkelt för mycket att göra och nu har jag lärt mig att ta det lugnare. Det hände för mycket roliga saker så att jag till slut slutade uppskatta det som var roligt. Nu har jag lärt mig att sålla lite bland det roliga.

Samtidigt som du spelade in Facit så läste du första terminen på psykologprogrammet, hur gick det ihop?

– Det har gått bra. Jag tror inte att det finns någon som håller på med musik som inte gör annat också så det har nog inte varit extra stressig för mig.

– Dessutom spelade vi in det mesta förra hösten innan jag började plugga. Jag kom inte in på psykologprogrammet först så jag hade jättemycket tid över. Jag tjatade på Henrik (Oja) som producerade att vi skulle börja spela in tidigare så jag skulle ha nåt att fylla dagarna med.

Varför flyttade du till Umeå?

– Jag började hänga här 2006 när jag spelade in förra Säkert!-skivan, sen har jag varit här ganska mycket. Men jag flyttade hit permanent för ett och ett halvt år sedan. Jag har bott i Stockholm i tio år, men har längtat tillbaka upp till norr. Så när jag började hänga här och skaffa en kompiskrets och folk att spela med insåg jag att jag mådde mycket bättre här än i Stockholm.

Är du en rastlös person?

– Jo, det är jag nog. Eller jag är en ganska lugn person, men jag tycker att det är jobbigt när saker inte händer och tiden bara löper förbi. Och att man sitter och klagar på det.

Vad tycker du om att stå på scen?

– Jag älskar verkligen att stå på scen, men samtidigt är det förknippat med att allt blir maxat gånger tio på scen. Om det blir lyckat blir det nästan det bästa man varit med om, men om det blir misslyckat blir det missär och man vill helst skjuta sig i huvudet. Men det bra överväger det dåliga. Det är lite som att vara kär, det härliga väger upp att man kan bli krossad.

Du vann Umeås novellpris 2010 med novellen ”Balthoran”, hur kommer det sig att du skrev en novell?

– Jag skriver jättemycket hela tiden. Men jag har mest skrivit låttexter och korta journalistiska texter så jag ville utmana mig själv att hålla ut det lite längre.

Är du sugen på att skriva en bok?

– Det är jag alltid, men det kommer inte att ske på 20 år. Jag kommer inte att lära mig att hålla ut texten så mycket innan dess.

Vad händer nu efter skivsläppet?

– Vi ska ut och spela. Men vi har precis bestämt oss för det så jag har ingen aning om var eller hur eller när. Sen är det bara mycket att göra med skivan. Och jag ska till USA på turné med mitt engelska projekt också. Så det blir lite blandat.

När kommer du till Östersund och spelar nästa gång?

– Jag vet inte eftersom turnén inte är bokad än, men jag hoppas att det blir i Östersund också.

Har du fått spela mycket i Östersund?

– Jag har haft turen att få ha spela på Yran ganska många år i rad. Men i somras bestämde vi oss för att inte spela alls. Och det var så jäkla jobbigt att inte vara på Yran. Jag var i Spanien då och satt och uppdaterade Facebook hela tiden och läste om alla kompisar som skrev att de stod på stråket. Vi får hoppas att det blir nästa år.