– Nej, det är jag inte det minsta rädd för. Jag tror att karriären håller ganska bra och jag tror att jag klarar mig bra. Jag känner mig jättesäker, även fast jag kanske inte tycker att man alltid ska känna sig säker. Man ska alltid vara öppen för vändningar, men det finns ingen rädsla, lovar Håkan Hellström.

Tidigare i år fyllde han på sin Grammis-samling med ytterligare tre statyetter. Och trots att han börjar bli en van pristagare betyder utmärkelserna fortfarande en hel del.

– Det betyder mycket. Det är lite ovanligt att man får utmärkelser för det man gör. Rörmockare och sjuksköterskor får inte det. Det är inte nödvändigt, men det är lite synd att inte alla får det för man blir väldigt glad av det. Det är fina klappar på axeln och det behöver alla människor.

Då, för elva år sedan, var Håkan Hellström en sprallig pojke i sjömanskostym. Nu är han en familjefar med två barn som ser sin karriär som ett yrke. Men när han kliver upp på scenen blir han tio igen.

– Det här är rock ’n roll vettu! Det är så skönt att få koppla in en gitarr och spela med sina vänner. Jag tror att alla fattar att det här är en tioårings dröm som jag håller på med. Jag är fortfarande tio när jag kopplar in den där gitarren. Jag blir inte äldre på scenen.

Men långa turnéer innebär mycket tid borta från familjen och barnen. Hur klarar du det?

– Det är alltid svårast för den som stannar kvar. Jag får det bästa från två fantastiska världar, men det är svårt för den som ska ta hand om barnen. Det som är jobbigt för mig är ju samvetet, att man känner att någon annan sliter med något. Det är inget skönt att känna det. Samtidigt är det ju det här jag gör och det är så det ser ut i perioder för mig. Och man får försöka hjälpa till så gott man kan.

Du har aldrig funderat på att lägga av?

– Med musiken? Nej, gud nej. Det är inte bara något som jag har älskat att göra sedan jag var liten... jag har två barn som ska försörjas. Så det är en sådan aspekt på det också. Men den dagen som jag inte känner för att göra det mer då letar jag ett annat jobb. Jag kommer inte att göra det här om jag inte vill göra det.

Så du känner fortfarande efter elva år att du älskar ditt jobb?

– Ja, jag gör ju det. Det kanske sticker i ögonen på folk att det finns folk som faktiskt gör det. Men jag gör ju det. Och det är rätt lätt att förstå för det här som jag har fått förmånen, eller jag vet inte vad jag ska kalla det, men det här jag får göra är något som ofta är ens dröm sedan man är liten. När man hör Beatles eller Elvis för första gången så börjar man drömma om att få hålla på med det här. Och jag har haft en sådan enorm tur så jag tror att folk förstår. Man försöker fortstätta med det och klamra sig fast så länge det går.

– Det skulle vara mer provocerande att inte säga att man inte gör det för det finns så många som drömmer om att få göra det här och då kan man lika gärna lämna plats till dem.

Det är många som har åsikter om Håkan Hellström, och du är lika hatad av vissa som du är älskad av andra. Hur hanterar man det?

– Ja säg det, jag vet inte. Jag har inga svar alls egentligen. Jag tycker på ett plan att det är bra att jag väcker reaktioner, både positiva och negativa. Då kan det ju inte vara helt meningslöst och strömlinjeformat så det är bra.

– Men oftast så känner man att det kanske hade varit rätt skönt att vara strömlinjeformad, att det skulle vara skönt om det inte väckte sådana känslor. Jag är dubbelt inställd till det där, jag både älskar att det är så och avskyr det och tycker att det är jobbigt att det är så. Att det sliter att alla ska tycka så mycket jävla mycket hela tiden.

Blir du störd av att folk kommer fram till dig?

– Nej absolut inte ... jag är inte så mycket och fikar och sådant där. Jag blir inte störd av det och om det skulle vara så är det bara trevligt om folk kommer fram och säger något. Om någon vill säga något fint till en är det bara väldigt trevligt om folk gör det. Det har jag inget emot alls.

Så länge det bara är fina saker som folk säger?

– Så länge det är fina saker. Jag måste säga att det är faktiskt mest fina saker, även de om tycker att jag är rätt ”röten” verkar säga schyssta grejer när de ändå ska säga något. Jag lider inte särskilt mycket, folk är rätt schyssta. Det är mest på nätet som folk kan vara rätt elaka. Nätet har blivit något slags ... jag vet inte vad jag ska kalla det. Det är aldrig positiva saker, det är bara negativa saker oavsett vad det handlar om. Det är liksom en slags kompost där folk kan dumpa sitt avfall. Jag tycker att det är en rätt otäck plats internet. Det öppnar upp för så jävla mycket elakheter. Jag försöker hålla mig därifrån, jag är inte uppdaterad på nätet. Jag är inte kompis med nätet.

Du kan knappast bli större än du redan är i Sverige. Lockar utlandet?

– Nej, jag har aldrig förväntat mig att jag ska komma någonstans med mina låtar. Att jag överhuvudtaget får åka ut och spela, för mig är det som att redan ha erövrat hela världen. För mig var att erövra världen att få spela in en singel eller spela på den lokala klubben, det var målet för mig. Det har aldrig blivit mer än det. Jag försöker inte utvidga någonting, jag är bara glad att det är som det är.

Tänker du på hur mycket din musik betyder för många när du gör låtarna?

– Det går inte att tänka på det. Jag tänker aldrig överhuvudtaget på sådana saker, jag tror inte att man ska göra det. Det är inte nyttigt. Jag tycker inte att man ska tänka på sig själv på det sättet, jag tycker att man bara ska göra så gott man kan hela tiden och sen lämna det där.

– Jag försöker göra låtarna så fina som möjligt och de får gärna betyda mycket för mig själv också. För det är ändå en själv man utgår ifrån när man gör låtar. Att det ska låta fint och bra och betyda någonting i ens eget hjärta. Att det ska göra det för någon annan, det kan man inte ha koll på när man sitter där med låtarna. När skivan ska komma undrar jag alltid hur den ska tas emot. Jag har aldrig någon aning.

Vilken låt betyder mest för dig?

– Åh, det är så många låtar. Det finns några som är lite mer personliga på något sätt. Eller som är bara kärlekssånger. Jag tycker om dem mest, kärlekssångerna, mer än ”Ramlar” och sådana där. Kärlekssångerna ligger mig närmast hjärtat.

Är du fortfarande en fullblodsromantiker?

– Ja, jag är en romantiker. Jag är helt klart en fullblodsromantiker. Jag tycker om romantiska saker och jag gillar ett romantiskt synsätt på tillvaron. Jag välkomnar det. Den grå vardagen vet jag tyvärr allt för väl hur den är och jag behöver inte mer av den i musik och film. Musik för mig är att fly från den verkligheten man känner allt för väl redan. Och romantik är ett sätt att måla allt i starkare färger och göra saker vackrare än det egentligen är.