Hejdlöst roligt med Ann Westin
Julbord med ståupp? Varför inte!
Relaterat
Artikelbilder
Ann Westin är fräck och rättfram, och mycket rolig.Fotograf: Johan Axelsson
Gamla Teaterns återkommande julbord går i år i humorns tecken, med den fräcka och rättframma göteborgskan Ann Westin i huvudrollen. Hon inleder med att fråga om någon har sett henne förut, och kontrar sedan med ”Ja, jag har ju jobbat som mentalvårdare. Vad kul att ni fick komma ut lite!”.
Westins roliga livsbetraktelser, om ofrivilligt gymmande, om att hon inte kommer hitta någon för att hon hatar skogspromenader och intressen och folk i allmänhet, blandas med vitt skilda musikinslag. Det blir hejdlöst när bandet helt plötsligt och stenhårt kör Rammsteins ”Du hast” och hävdar att det är en julsång, och oväntat bra när de kör Bo Kaspers Orkesters pärla ”Önska dig en stilla natt” och får det att låta som vilken vacker julhymn som helst. Behagligt och personligt tolkat med sång av Mattias Olofsson, som annars spelar trummor i bandet.
Ann Westin skäms inte för att driva med sig själv och sina tillkortakommanden. Men kvällens signaturlåt blir en skamlös självglorifiering i en härlig egosång om att alla ska dyrka henne. Så härligt befriande, eftersom hon tar i för kung och fosterland fast hon inte kan sjunga.
Det blir ofta rätt urflippat, som när hon talar om reinkarnation, och vill bli en fiskmås i hennes egen storlek, så att folk kan ropa ”Är det en solförmörkelse? Nej, det är en fiskmås”. Sedan skulle hon skita på folk. Eller när hon mycket grafiskt beskriver ett möte med SJ-chefen (som hon givetvis kommer tre timmar för sent till).
Och själva julbordet? Förstklassigt, utan tvekan. Så aftonen blir förnöjsam för både gom och sinne.
