Men också hans senaste album som kom i höstas ligger på USA-listan och har fått lysande recensioner, en femma i DN exempelvis.

Johnny Cash och andra har fått skräddarsydda sånger av honom, han producerade Elvis Costellos fem första LP-skivor och ingick i ett antal grupper i den engelska pub­rockscenen, vilket inte hindrar att han också fanns nära punken.

Före jul avslutade 62-årige Nick Lowe en amerikansk turné med countryrockarna Wilco och i morgon kliver han upp på Gamla Teaterns scen.

– Har ni mycket snö däruppe? är hans första fråga när ÖP får en pratstund med mannen som lockade Pretenders’ Chrissie Hynde till publiken när han ensam med sin gitarr fyllde Badhusparkens scen på Yran 2003.

Här talar vi om en kille med grundmurad respekt från andra artister. På hans hem­sida finns en filmsekvens när han och Wilcos sångare Jeff Tweedy jammar sig igenom The Bands klassiska ”The Weight” tillsammans med legendariska Mavis Staples:

– Haha, jo Jeff ska producera hennes nya skiva och bad mig skriva en ny låt åt henne. Han gillar den men jag vet inte om hon hört den än och det är ju hon som bestämmer. Men Mavis är en sådan där artist som utsöndrar karisma, det känns i hela rummet. Ungefär som Johnny Cash.

– Att skriva för andra är alltid en bra övning, som att sy en kostym för någon, att försöka känna vilken stil de vill ha.

Men din största kommersiella framgång är alltså ”(What’s so funny bout) Peace, love & Understanding” från 1974 – vad är historien bakom den sången?

– Det var den första originella idé jag ­hade och jag hade redan då insett att om jag skulle kunna bygga en karriär som var­ade över en längre period måste jag lära mig att skriva sånger.

– Precis som alla andra startade jag genom att kopiera mina hjältar. Så jag skrev om deras repertoar, vilket var mycket uppen­bart, sedan flyttade jag över till någon annan favorit och skrev om deras repertoar.

– Efter fem–sex sådana faser av kopieringar kanske man lägger in en bit av den första favoritens repertoar i sitt senaste försök. Så blandar man in andra och femte favoriten – och plötsligen har du din egen stil.

– Men kom då ihåg att alltihop har gjorts förut. Det handlar bara om hur du tillagar soppan, vilka ingredienser du väljer till ditt eget recept.

Nick Lowe beskriver hur han blev helt överväldigad när han fick idén till själva låt-titeln:

– Det var en chock, jag tyckte det var en otroligt bra idé och trodde först att jag ­hade stulit den av någon annan.

Grundtanken utgick från perioden när 1960-talets vänliga flower-power bleknar i början av 1970-talet och alla var klara med hippie-grejen:

– Så jag tänkte mig en hippie som upplever just det hos sina kompisar – ”ni tycker jag är gammal loser och att ni lärt er så mycket mer efter 60-talet, men det enda jag säger är – vad är det för fel på fred, kärlek och förståelse?”

Nick Lowe berättar om skivinspelningar där hans sång framförs av både tahitiska fiskare och barn i Amazonas. Med andra ord en bokstavlig global succé.

Så vad gör en sång riktigt bra, egentligen?

– Jodu, visste jag svaret skulle jag skriva dem hela tiden. Det är mirakel, man fattar inget egentligen. Men de egna sånger jag gillar bäst känns alltid som om jag skrivit en cover, då är jag nöjd.

– Om jag å andra sidan hittar en cover försöker jag göra den som om jag själv ­hade skrivit den. Så i slutändan hamnar man på samma ställe.

– Dessutom är jag från en generation som växte upp med singlar, 45-varvare, låtar på två och en halv eller tre minuter. Du måste få fram din poäng väldigt snabbt och sedan övergå till nästa.

Och du skriver inte självbiografiskt?

– Absolut inte. Jag är inte en sångförfatt­are som tonsätter min dagbok. Jag vet visserligen vad jag sjunger om och jag arbetar utifrån erfarenhet, men jag hittar på alltihop, precis som en gammaldags låtskrivare.

Men du söker gärna en smart formulering, eller hur? Du är man och sjunger hur ”All men are liars”. För mig är den fyndig på samma sätt som Carly Simons ”You’re so vain” med refrängen ”Du är så fåfäng att du antagligen tror den här sången handlar om dig”. Är sådana fyndigheter ett mål för ditt skrivande?

– Du smickrar mig genom att jämföra med hennes sång, som är fantastisk. Men jag förstår din poäng – och ja, jag gillar en sådan krok som är både lustig och inkonsekvent, fyndig och ”catchy”.

I ett klipp från ett framträdande i Sverige välkomnar du publiken till ”en förstklassig kväll med lätt underhållning” – men betraktar du verkligen ditt arbete bara som lätt underhållning?

– Jag tror att de som gillar vad jag gör vet att jag gärna skojar med mig själv. Men ­inte minst numera tar man popmusik alldeles för allvarligt. Jag vill att mina shower ska vara ett tillfälle för människor att ­mötas och ha trevligt.

– För tillfället är jag i den utsökta positionen att uppleva en indiansommar i min karriär. Det har tagit ganska lång tid och jag har jobbat hårt för det, men det verkar inträffa nu och jag verkar ha fått en ny publik.

– Många av de gamla Rockpile-fansen kommer fortfarande, men också många kvinnor och yngre åhörare, vilket gör att vi får en betydligt mer rolig och intressant kväll, i stället för att jag bara ska spela för de redan frälsta.

– Många av mina jämnåriga måste fortsätta spela för samma publik som de hade när de var 20-åringar, och för mig skulle det vara ett rent helvete, för man måste verkligen försöka hitta en ny publik.

– Så jag tänkte att om jag kan utveckla en stil som blir bättre med åldern så skulle jag också låta mer övertygande ju äldre jag själv blev, och jag tänkte att om jag kan ­göra det tillräckligt hippt, så kan också yngre människor gilla det.

Så vad skulle du säga är den stora skillnaden i ditt låtskrivande i dag jämfört med exempelvis 1970-talet?

– Jag är en mycket bättre sångare nu, det är det viktigaste, vilket var väldigt omodernt då, jag hatade att sjunga på mina skivor på den tiden. Och på ett plan har jag alltid velat skriva äldre människors musik, för det låter å andra sidan inte trovärdigt när någon ung och oerfaren försöker sjunga blues och sådant.

– Så fördelen med att bli äldre och se ut som helsike när man tittar i spegeln, det är att man får en sorts patina och erfarenhet – jag var på vippen att använda ordet visdom, haha.

Förr hände det att du kommenterade andra artister, som Bay City Rollers, Rick Astley och liknande – har du fortfarande starka känslor om vad som är seriöst i musikvärlden kontra tuggummipop och ren hissmusik? Bryr du dig lika mycket i dag?

– Jag bryr mig absolut inte, nej. Men det fanns verkligen en tid när det kom ånga ur mina öron över orättvisan i att tredje klass­ens talanglösa figurer hade mer framgång än sådana fantastiska artister som exempelvis Mavis Staples.

I en färsk intervju i Spin säger du att låtskrivande är ett döende hantverk, är du alltså pessimistisk inför framtiden här?

– Kanske inte pessimistisk, men jag tror att den sortens sånger som jag skriver, med vers, refräng och ett litet instrumentalt avsnitt, den sortens sångskrivande tror jag inte man kommer att ha så stor användning av framöver.

– Jag pratade nyss med min vän Ry Cooder om just detta och han påpekade att när han var barn så var storbandsjazz och swing något helt nytt. Han tyckte att de musikerna hade uppfunnit hjulet, att det var något så fantastiskt att det aldrig skulle dö ut.

– Och det är verkligen en helt fantastisk standard, frånsett att man aldrig längre hör den musiken annat än för en riktigt gammal publik. Ingen spelar det och ingen vet hur man spelar det, alla de människorna är borta, det är en hel värld som är borta,

– På samma sätt kan man säga att ”roll”-delen av rock’n’roll numera är borta, vilket var den intressanta delen, för alla vet hur man spelar rock, det är inte svårt alls.

– De musiker som kan spela ”roll”-delen är väldigt få, och det är de musiker som jag letar efter. För du behöver inte vara en så smart musiker, men du måste ha det där­uppe, som en attityd. Så om man har det äger man en talang som räcker väldigt långt.

– Jag har spelat med folk som är mycket skickliga tekniskt, men dem har inte den attityden, har inte förstått det, då är de ­inte särskilt intressanta för mig som musiker. De kan spela snitsiga grejer, men om de inte har den här saken är de inte ­intressanta.

”It don’t mean a thing if it ain’t got that swing”, typ?

– Haha, jag kunde ha sparat mycket tid bara genom att säga just så.

Menar du egentligen att vi alla blir dinosaurier vid någon punkt, att tiden förr eller senare springer ifrån våra favoriter och preferenser? Att det alltid kommer något nytt som tar över?

– Jo, om man inte kämpar hårt för det – och det tänker jag inte göra. Jag ska bara se till att ha kul och turligt nog finns det fortfarande tillräckligt mycket folk när jag dyker upp för att göra en show.

Men är du fortfarande intresserad av att göra hitlåtar, eller känns det passerat?

– Det är alltför svårt att göra någon sorts skiva alls, så det enda jag egentligen strävar efter är att göra något som jag själv tycker är riktigt bra. Om det låter som en hitskiva för mig, då är jag nöjd och belåten, dessutom har de fyra–fem senaste skivor jag gjort sålt en aning bättre varje gång.

En sista och kanske löjlig fråga – men vilken är den bästa sång du inte skrivit själv, men som du hade velat skriva?

– En utmärkt fråga, men nästan omöjlig att svara på, det ändrar sig varje dag … Men en sång som alltid får mig på gott humör när jag hör den är ”Hello Mary Lou” med Ricky Nelson, det är en sång jag hade älskat att ha skrivit och varje gång tänker jag att jag skulle ha kunnat göra den.

Nick Lowe till Östersund