Syntmusik med stora gester, bultande hjärtan och bibliska referenser, bildprojektioner och dramatiska scenshower.

Det kan verka ohippt, men både publik och kritiker har fallit pladask för 31-årige Jonathan Johanssons genomarbetat egensinniga musik- och textvärld.

Inför Grammisgalan om två veckor är han nominerad som årets textförfattare, liksom Mauro Scocco, Anna Ternheim, Melissa Horn och Veronica Maggio.

Genombrottet med ”En hand i himlen” (2009) nominerade honom till bästa nykomling till Grammisgalan och årets artist hos P3 Guld.

Kritikerna är eniga om att ”Klagomuren” från i höstas är ännu bättre och en vidareutveckling av hans säregna musik. I kväll spelar han i Gamla kyrkan i Östersund:

– Vi fokuserar förstås på den nya skivan, men spelar en del från den förra också, säger Jonathan och gäspar återkommande, nyvaken efter nattskiftet på det härbärge där han jobbar.

Vid senaste Musikhjälpen använde du enbart gitarrer, hur blir det här?

– Vi kör med synt, slagverk, bas och gitarr. Det blir en del ljus och projektioner också.

Skivan är skriven och producerad ihop med slagverkaren Johan Ecke­born, är han med på spelningen här?

– Absolut.

Och ni skriver allt tillsammans?

– Jag skriver all text och gör åtminstone alla sångmelodier, men sedan jobbar vi fram resultatet ihop.

Och det stämmer att hela ljudbilden på ”En hand i himlen” förändrades när du råkade hitta en synt?

– Ja, först var den traditionellt ­instrumenterad med piano, bas och gitarr, vilket blev bra, men också ganska tråkigt. Men när vi testade med synten hittade vi rätt.

På förra skivan gör du en cover på en låt av Tears for fears? Är din musik förankrad i syntgenren?

– Inte alls. Egentligen gillar jag inte Tears for fears alls, frånsett just den här låten, som är vacker.

Men du gör covers på Kate Bush.

– Hon är en stor favorit, en gudinna

På Youtube gör han en nedskalad cover på Bushs ”Running up that hill”, en sång som tydligt färgat av sig på nya skivan. Springsteens ”Dancing in the dark” finns också på liverepertoaren.

Ljudbilden på ”Klagomuren” känns mycket enhetlig, hur jobbade ni fram den?

– Förra skivan har vi spelat ute i nästan två års tid och då händer det en del på vägen, man upptäcker vad man vill ändra. Ändå sköt vi fram ”Klagomuren” ett halvår eftersom vi inte var klara.

Du sjunger exempelvis om ”onda blommor”, en tydlig referens till modernistisk lyrik. Läser du mycket poesi?

– Javars, jag letar efter nya poeter, har läst litteraturhistoria och är litteraturintresserad: Jag vill att varje skiva ska ha ett eget språk. En favorit är Johannes Anyuru. Och Tranströmer förstås.

De båda är poeter som arbetar med existentiella och religiösa frågor. Och Jonathan Johansson är uttalat kristen, han har beskrivit förra skivan som ett samtal med Gud:

– Den hade jag medvetet skrivit in i den religiösa ramen. Även om den inte bara handlar om min tro så ryms den i den religiösa världen.

– Fortfarande kommer texterna ur ett religiöst språk utan att de direkt handlar om Gud. Det är ett språkbruk jag gjort till mitt, där finns många intressanta bottnar.

Men du är bokstavligen uppvuxen in i det språket? Din pappa är präst och du växte upp i en troende miljö?

– Jo, men man tillägnar sig ändå sitt eget språk, man skriver sig in i det, arbetar för att nå in, så fungerar språket.

”Om vi hörde hjärtat slå / under sjukhusen / under betongen / skulle vi lyssna då?” heter det i ett av de många suggestiva numren. ”Jag vill se Gud / jag vill va färdig innan jag börjat” i en annan.

På kristna nätsidor berättar Jonathan om regelbunden bön, men också om en tro som inte alltid är självklar. Familjen hör till Evangeliska Frikyrkan som har rötter i den baptistiska Örebromissionen:

– Jag är visserligen kvar som medlem där, men är inte aktiv i församlingen, det handlar om privat tro för min del.

”Klagomuren” har beskrivits som ett sorgearbete?

– På sätt och vis är det så. Den handlar både om egen kärlekssorg och sorg över världen i stort och smått, allt våld vi ser omkring oss.

Du arbetar på ett härbärge i Stockholm och i texterna förekommer tunga antidepressiva läkemedel?

– Rent konkret delar jag ut tunga grejor till de som bor där. På ett plan är det fantastiskt att vissa av dessa människor fungerar trots ­alla mediciner de äter.

Har du besökt klagomuren i Jerusalem?

– Ja, flera gånger. Det är en mycket speciell plats som man ­inte glömmer. Där finns så otroligt starka konflikter i luften. Och vi möts ju alla dagligen av så mycket konflikter och oro.

Har du alltid sysslat med musik?

– Inte alls. Mer på allvar började jag spela sent, först för tiotalet år sedan. Innan dess tyckte jag att alla andra var så otroligt mycket bättre.

Spelar övriga i familjen?

– Visst, allesammans – och de är så mycket bättre än jag, och sådant är inte oproblematiskt.